EN RAPPORT OM HUR DET KAN GÅ DÅ SOCIALTJÄNSTEN
ENLIGT LVU OMHÄNDERTAR BARN OCH UNGA MED FÖRÄLDRAR FRÅN ANDRA LÄNDER
EN ENKÄT OM HUR FÖRÄLDRAR KAN UPPFATTA SOCIALTJÄNSTENS AGERADE DÅ DERAS BAR OMHÄNDERTAS
&
ÄR LVU RÄTTSSÄKERT FÖR ALLA?
· De frågade om jag var ”muslim”. Jag svarade ”ja”. Då frågade han om jag var ”troende muslim”. Jag svarade ”ja”. Då var det klart. Han frågade inte vad det betydde för mig. Jag var ”taliban”. (Pappa till fyra omhändertagna barn).
· När man påtalar sakliga fel i utredningen skriver socialtjänsten ändå bara sin egen uppfattning. De tar inte in andra perspektiv. (Mamma till tre omhändertagna barn).
· Barn kan säga fel saker men socialtjänsten väljer att tro på dem. De tror på barnen när det gäller det de säger om sin familj. Men om barnen säger något som inte är bra i familjehemmet då tror de inte på dem. (Mamma till tre omhändertagna barn).
· Socialsekreteraren sa att vi var farliga eftersom vi kom från ett muslimskt land. (Mamma till flera omhändertagna barn).
· ”Förvaltningsrätten utövar dock inte tillsyn över nämndens verksamhet varför dessa synpunkter (föräldrar hade anmält brister i underlaget, felaktiga uppgifter, missuppfattningar och feltolkningar i nämndens handläggning och beslut, vår anm) inte föranleder någon åtgärd.” (Dom i Förvaltningsrätten i Stockholm).
· ”Ni bör vara de vuxna föräldrarna och fatta kloka beslut. Även om det går emot er föräldrainstinkt”.(Socialsekreterare i ett ärende med en flicka som avvikit från en LVU-placering).
· ”Det har skett en brutalisering av tillämpningen av LVU. Inga förebyggande eller stödjande insatser till familjen för att de ska kunna ta ett bättre föräldraansvar. Istället gör man direkt ett ingrepp utan utredning. Går direkt på orosanmälan och omhändertar. Ofta beklagar polisen att man måste rycka ut och omhänderta barn. Beslut fattas i efterhand. Därtill: De rättsvårdande myndigheterna gör inte sitt jobb. Domstolar och IVO går helt på socialtjänstens linje. De kontrollerar inte ens om det som anges verkligen är sant.”(Fritidsledare, stödperson och lokalpolitiker med 40-års erfarenhet av arbete med utsatta barn och unga).
· ”Det stora felet ligger i SOL och LVU och alla andra tvingande lagstiftningar. En socialsekreterare skall både bedriva socialt arbete och samtidigt vara myndighetsutövare. De enda som klarar bägge rollerna är folk utan spår av medkänsla, det vill säga totalt olämpliga i den första rollen.” (Inlägg på Facebook-tråd om omhändertagna barn).
· ”I LVU-ärenden gäller omvänd bevisföring. En socialsekreterare kan stjäla ett barn från dess föräldrar på grund av "Oro för att barnet kan fara illa" och behöver inte presentera några som helst konkreta bevis. Sedan är det upp till dig som förälder att bevisa att socialsekreterarens oro är ogrundad, det vill säga att du skall bevisa att du är en bra förälder utan att du behöver vara anklagad för något konkret. Om du uppträder känslomässigt friskt och blir vansinnig när de tar ditt barn ifrån dig så är du "obalanserad" och därför inte bra för ditt barn. Psykopater har som regel inga problem att behålla vårdnaden då de saknar emotionell bindning till sitt barn och därför kan hålla sig rediga när de pratar med handläggare och annan personal.” (Inlägg på Facebook-tråd om omhändertagna barn).
· ”Ändra lagen så att socialtjänsten aldrig kan tvångsomhänderta ett barn utan att vårdnadshavaren är misstänkt/dömd för ett konkret brott mot barnet i vanlig domstol och fråntag socialsekreterarna alla tvångsmedel.” (Inlägg på Facebook-tråd om omhändertagna barn).
Inledning
Omhändertagande av barn är ett viktigt och nödvändigt ingripande av socialtjänsten för att säkra barnets bästa och garantera en gynnsam utveckling för barn som annars riskerar att drabbas av missförhållandena i familjen eller på grund av sitt eget beteende. Eftersom det är just barnets bästa som måste bara vägledande och avgörande i omhändertagande av barn, det är oerhörd viktigt att omhändertagandet baseras på noggranna utredningar och övervägande och den berörda myndigheten agera professionellt och bortom institutionella och individuella mekanismer som kan negativt särbehandla vissa samhällsgrupper på grund av dessa gruppers etnicitet, religion, kön, klass och andra faktorer som gör skillnad mellan de som blir föremål för myndighetsutövning.
Den 2 februari publicerar DN en artikel ”Oro för ryktesspridning om socialtjänsten i arabspråkiga sociala medier”. Där lyfts en oroande trend där utrikesfödda föräldrar hävdar att socialtjänsten tagit deras barn ifrån dem och att de inte får dem tillbaka. Sveriges socialminister Lena Hallengren har i ett Facebookinlägg uppmärksammat ryktesspridningen och beskriver det som en olycklig form av desinformation. Det är mycket olyckligt att socialministern går ut med ett kort twitterliknande meddelande kring en komplex och livsavgörande fråga som denna. Diskrimineringsombudsmannen, DO, har i en nyligen genomförd undersökning bland socialsekreterare kunnat konstatera att många människor upplever diskriminering i kontakt med socialtjänsten. Det framgår såväl i DO:s dialog med civila samhället som med anmälningar om diskriminering inom socialtjänsten. Ett särskilt problemområde som DO har identifierat är skillnaden i socialtjänstens insatser för barn och unga.[www.do.se]
Socialstyrelsen och SCB har tagit fram statistik till Ekot, Sveriges Radio, där det framgår att det är dubbelt så många barn till utrikesfödda som omhändertas jämfört med barn till svenskfödda föräldrar.[sverigesradio.se/tvångsomhandertagna barn] Monica Persson, ordförande i föreningen Sveriges socialchefer säger i en intervju i Ekot: ”Det är klart att det är skrämmande och se att det blir en fördubbling i spalten utrikesfödda”.
I kölvattnet av detta polariserar svenska medier med ytterligare artiklar och inlägg som förstärker motsatserna. De tycks ha svårt att skilja på de verkliga förhållandena och en högröstad grupp extremister som utnyttjar tillfället. Det sakliga och nyanserade och att klart och tydligt stå upp för grundläggande värderingar och alla människors lika värde och samma rättigheter försvinner då förtvivlade föräldrar anses som hatiska ryktesspridare och religiösa extremister. Men hur står det egentligen till? Det hade varit klädsamt om socialminister Lena Hallengren lyssnat och tagit till sig vittnesmål om de problem som finns inom socialtjänsten och problematiserat vad som kan ligga bakom den påstådda ryktesspridningen. Detta måste rättas till.
Den här rapporten vill ge ett underlag för samtal och diskussion. Omhändertagandet av barn och unga enligt LVU är ett komplicerat problem som kan, när det inte handläggs kompetent och korrekt, leda till helt fel beslut i hela kedjan av ansvariga aktörer med förödande konsekvenser för barn och deras föräldrar.
Projekt Rågsved är en frivilligorganisation som guidar och lotsar människor för att de ska få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. I huvudsak gäller det unga vuxna och deras familjer. Huvuddelen av vårt arbete gäller personer med rötter i andra länder.
I vårt relativt långa arbete har vi uppfattat utifrån kontakt med familjer som söker sig till Projekt Rågsved är att många barn till föräldrar födda i andra länder än Sverige i allmänhet och i muslimska
länder i synnerhet tvångsomhändertas oftare än andra grupper av socialtjänsten enligt Lagen om Vård av Unga (LVU). Detta har uppmärksammats länge av forskare (Kamali, 1997; Eliassi, 2006; Jönsson, 2013; Sarneki, 2006). Även Diskrimineringsombudsmannen (DO) uppmärksammat socialtjänstens negativa särbehandling av familjer med invandrarbakgrund i ärenden som rör omhändertagande av barn enligt LVU.[DO/kommun stäms för diskriminering i samband med LVU]
Även Brottsförebygganderådet (2008, s. 108) har visat att ”de företrädare för rättsväsendet som intervjuades pekar på många olika former av institutionaliserad diskriminering mot förmodade muslimer. Till exempel finns ett synsätt på muslimer att de ”aldrig erkänner eller alltid ljuger”.
Under de två senaste decennierna har socialtjänstens arbete med familjer med invandrarbakgrund dominerats av hedersproblematiken och har fått stor politisk och medial uppmärksamhet. I media idag handlar det i hög grad om att identifiera och sätta stopp för hedersvåld och förtryck, inte minst mot unga flickor. Detta är givetvis oerhört viktigt och angeläget. Det finns dock, som alltid en risk och en baksida, när media enbart belyser problematik utifrån ett perspektiv utan vetenskaplig förankring. Föreställningar och generaliseringar leder oftast till kollektivbestraffning av alla familjer och individer som uppfattas komma från en viss bakgrund eller tro på en viss religion (se t.ex. Kamali, 2001; Eliassi, 2006; Jönsson, 2013; Kamali & Jönsson, 2018). Man missar komplexa sociala omständigheter och vill inte se avvikelser från den etablerade bilden om till exempel muslimska familjer. Detta har under senare tid uppmärksammats av forskare (se exempelvis Jönsson, 2013; Eliassi, 2015; Kamali, 2015; Kamali & Jönsson, 2018). Risken blir att den allmänna uppfattningen av problematiken, förståelsen och hanterandet styrs av värderingar och förhållningssätt som starkt borde ifrågasättas, kompletteras och i vissa fall motabetas.
Vi på Projekt Rågsved har under de senaste åren uppmärksammat att omhändertaganden av barn och unga enligt LVU, i många av de fall vi haft en mer ingående inblick i, sker på både lösa och felaktiga grunder där hedersförtryck åberopas som orsak till LVU. Barn har omhändertagits baserat på okunnighet, misstolkningar, spekulationer och ibland rena fördomar. Vi har också kunnat se direkta och lagstridiga felaktigheter i handläggningen av olika ärenden. Stor okunskap och förutfattade negativa föreställningar hos socialtjänstens handläggare rörande människor med andra etniska bakgrunder och/eller annan religiös tillhörighet bidrar till farlig rättsosäkerhet för dessa familjer (jfr. Brottsförebygganderådets rapport, 2008). Den bristande handläggningen har vi kunnat se leda till felaktiga beslut i både Förvaltnings- och Kammarrätten som oftast fattar sina beslut i enighet med socialtjänstens beskrivning av ”problematiken”. Expertkunskaper som går mot socialtjänstens och några få ”kända hedersförtrycksexperters” bedömning nonchaleras. Vissa kända organisationer och experter som lever på att framställa alla generationskonflikter inom muslimska familjer som tecken på existensen av ”hederskultur” i familjen verkar har lagt beslag på den komplexa verklighetsbeskrivningen som många familjer med invandrarbakgrund befinner sig i. Hedersproblematiken ses oftast och utan trovärdigt underlag som ”orsakernas orsak” som inte behöver förklaras närmare eller legitimeras med fakta. Som resultat har detta fått katastrofala konsekvenser för barn och föräldrar. Vi ser familjer splittras utan chans till återförening där det inte finns någon grund för den initiala misstanken om hedersförtryck.
Varken Statistiska Centralbyrån, Domstolsverket eller Socialstyrelsen har, trots upprepade förfrågningar, kunnat lämna ut statistik angående hur många barn som placerats enligt LVU eller SoL som har föräldrar med annan etnisk bakgrund. Vi anser det mycket angeläget att ta reda på om det finns skillnader i hur familjer med annan etnisk bakgrund bemöts av socialtjänst och domstol. Detta legitimeras ofta med att ”vi i Sverige inte får statistisk över etnicitet” vilket inte alls stämmer. Till exempel har under senare tid både Brottsförebygganderådet (BRÅ) och polisen presenterat statistik där gärningsmännens etnicitet har angivits. Dessutom har regeringen i förra året gett BRÅ i uppdrag att undersöka brottsligheten bland personer med invandrarbakgrund. BRÅ har nu presenterat sin rapport om ”Misstänkta för brott bland personer födda med inrikes respektive utrikes bakgrund”.[Misstänkta för brott bland personer med inrikes respektive utrikes bakgrund] Det verkar därför som att personernas etniska bakgrund är intressant när det gäller brottsligheten men undanhålls när det gäller huruvida personer med annan etnisk bakgrund än svensk utsatts för myndigheternas maktutövning eller när de blir offer för brottslighet och diskriminering.
Studiens resultatredovisning och analys
Följande är resultatet av sammanställningen av enkätsvaren (867 svar) och genomgången av LVU ärenden.
Enkätens svar
Projekt Rågsved har, med begränsade resurser, genomfört en enkätundersökning i områden med hög andel utlandsfödda. Svaren kommer från Stor-Stockholm, Linköping, Gävle och Göteborg. Enkäten har riktats till just föräldrar och familjer som har eller har haft barn omhändertagna enligt LVU.
I vår enkät, med 867 inlämnade svar, framkommer att 84% av de svarande har egna barn som är/har varit omhändertagna enligt LVU och placerade av socialtjänsten.
· Att nästan 87 procent av föräldrarna anser att deras ärende inte skötts korrekt;
· Att 84 procent menar att de upptäckt direkta felaktigheter i handläggningen;
· Att 86 procent anser att de inte fått stöd eller hjälp från socialtjänsten i den aktuella situation de varit i;
· Att 58% uppfattar att de inte blivit hörda i ärendet;
· Att 65% uppfattar att deras barn inte blivit hörda och lyssnade till;
· Att 59 procent, har haft umgängesbegränsningar.;
· Att 57% svarar att de inte får träffa sina barn;
· Att 64 % menar att de umgängesscheman socialtjänsten upprättats inte efterföljs;
· Att 61% anser att de inte har en god kontakt med jour- eller familjehemmet där deras barn är placerade;
· Att 73% har överklagat socialnämndens beslut;
· Att 46% har vänt sig till IVO, Inspektionen för vård och omsorg i ett försök att få sitt ärende rättsligt granskat.
63% av de svarande anger att de inte är födda i Sverige
Genomgång av ärenden
Utifrån de olika ärendena vi följt ser vi att socialtjänstens agerande bygger på initiala berättelser av barnet eller barnen. En berättelse ges till en lärare, sjuksköterska eller annan person med anmälningsplikt. En anmälan sker vilket utifrån den aktuella situationen är helt korrekt. Problemet ligger inte där. Problemet uppstår när socialtjänsten får ärendet på sitt bord.
Vi ser:
· Att socialtjänsten ej gör seriösa utredningar utan att de alltför snabbt och utan att inta och undersöka flera olika perspektiv på uppfattad problematik fattar beslut om orsakerna bakom den initiala utsagan;
· Att det är nästan dubbelt så stor risk att barn till utlandsfödda föräldrar att tvångsomhändertas av socialtjänsten jämfört med barn till svenskfödda föräldrar enligt ny statistik som Socialstyrelsen och SCB har tagit fram till Ekot, Sveriges Radio;[sverigesradio.se/tvångsomhandertagna barn] Monica Persson, ordförande i föreningen Sveriges socialchefer säger i Ekot: ”Det är klart att det blir skrämmande och se att det blir en fördubbling i spalten för utrikesfödda”;
· Att en ny rapport från Diskrimineringsombudsmannen i december 2021 visar att det finns allvarliga brister i socialtjänstens arbete med barn och unga. Rapporten visar att det finns risk för diskriminering.[do.se/Forskningsrapport visar på risker för diskriminering i socialtjänsten] DO kommer att granska detta närmare och mer noggrant följa de anmälningar om diskriminering som skickas till myndigheten;
· Att flera socialtjänstemän i sin myndighetsutövning agerar osakligt i handläggningen av BBIC-utredningar och inte sällan underlåter att iaktta objektivitet, medvetet exkluderar uppgifter som har talet emot att våld förekommit och att skadlig hederskultur skulle ha förelegat;
· Att handläggare vid socialtjänsten selektivt enbart beaktar uppgifter till stöd för att fortsatt grund för LVU föreligger. Oberoende sakkunnigas utlåtanden tas inte med i bedömningen eller i de förslag på beslut som lämnas till socialnämnden;
· Att beslut som fattas av handläggare har fattats utan författningsstöd;
· Att familjer med annat etniskt ursprung och från länder med muslimsk trosuppfattning riskerar att direkt få en stämpel på sig om att problematiken handlar om ”hedersrelaterat våld och kontroll” utan att andra bakomliggande möjliga orsaker tas i beaktande. Det är både farligt och ovetenskapligt;
· Att socialtjänsten uppfattas ha genomgående mycket liten kunskap kring vad religiös tillhörighet kan innebära i praktiken. I sin handläggning påvisar de en uppenbar tendens att per automatik sammankoppla muslimsk härkomst med förtryck, fundamentalism och aktivism;
· Att barnen själva vittnar om hur de inte alls blir hörda och lyssnade till angående vad de faktiskt säger när de ropar på hjälp och vill komma hem till sin familj;
· Att det framkommer vid flertalet ärenden att socialtjänstens ej lyssnar på oberoende professionella om de är av annan uppfattning kring den aktuella problematiken än den socialtjänsten bestämt sig för. Enbart synpunkter som bekräftar socialtjänstens utgångspunkt tas i beaktande. Annan information selekteras bort;
· Att det finns sakkunniga uppgiftslämnare som är rädda för repressalier som utfrysning, mobbning, avsked, att uppdraget avbryts eller att få minskade tjänsteuppdrag. Dessa sakkunniga är oroliga över att deras arbetsgivare eller/och uppdragsgivare skulle få reda på deras kritik mot verksamheten och den diskriminering som pågår inom socialtjänsten. Denna utsatthet gör att de vill vara anonym. Projekt Rågsved har därför samlat några av dessa röster i bilaga 2: Sakkunnigas anonyma vittnesmål;
· Att socialtjänsten inte tar ansvar för att erbjuda de drabbade familjerna adekvat stöd för att förstå vad de är med om och vad som krävs av dem för att deras barn ska kunna flytta hem igen;
· Att socialtjänst och nämnd gör ej de uppföljningar som de är ålagda att göra;
· Att socialnämnden i sina beslut ej tar sitt utredningsansvar på allvar utan godkänner ibland direkt rättsvidrig handläggning av socialtjänsten. Vi har tagit del av flera exempel på detta;
· Att socialnämnden, som är politiskt tillsatt (i ett för vår demokrati viktigt rättssystem), ska vara oberoende och tillgänglig för att höra alla parter, men i praktiken sker ej detta. Nämndledamöterna gör sig otillgängliga för de drabbade barnen och föräldrarna när de försöker komma i kontakt med dem. Detsamma gäller även med externa professionella som söker dem. Nämndledamöterna förefaller helt sitta i socialsekreterarnas knä. Denna enligt lagen rättsosäkra handläggning gör de drabbade familjerna helt rättslösa;
· Att rätten till överklaganden hos Förvaltningsrätten eller till Kammarrätten som erbjuds föräldrar och familjer är utan reell rättssäkerhet (endast 3% av domsluten är till föräldrarnas fördel). Det förefaller som om förvaltningsdomstolarna har mycket litet eller obefintligt utrymme att kritisera och/eller ändra ett beslut taget av socialnämnden;
· Att vi i flera ärenden har kunnat konstatera att domslut i både Förvaltningsrätten och Kammarrätten grundas på fördomar och stor okunskap. Detta gör de drabbade helt rättslösa. Bara det faktum att en familj kommer från en stad i Afghanistan medför att Förvaltningsrätten kan skriva: ”Det bedöms klarlagt att den hedersrelaterade miljö föräldrarna vuxit upp i har präglat barnen som är födda i Sverige. Att uppfostra och tillrättavisa sina barn genom att ibland använda sig av våld ät ingenting iögonfallande i Afghanistan. Vissa barn växer upp med våld som en del av vardagen”. Om bara rätten och socialtjänsten hade frågat föräldrarna varför de lämnade Afghanistan skulle svaret ha varit: ”Vi ville att våra barn skulle få växa upp i ett fritt och demokratiskt land och själva bestämma över sin framtid”;
· Att två socialnämndsledamöter reserverar sig i ett beslut i socialnämnden angående LVU och anför att inget i socialnämndens yttrande till Kammarrätten tar upp något om ”den kritik som framförts av professionella”. Ett yttrande ges också in till Kammarrätten där de begär att oberoende sakkunnigas kritik måste tas på allvar och att grundutredningen bör göras om. Inget av detta återspeglas i Kammarrättens hantering eller protokoll;
· Att IVO inte granskar en nämnds bedömning att ansöka om LVU-vård. Enligt IVO ska felaktigheter eller brister i en utredning angående LVU påpekas för domstolen. Detta gäller också om nämnden ansökt om LVU-vård på felaktiga grunder;
· Att anmälningar mot en kommun om att de medvetet gör felaktiga tjänsteanteckningar och journalför felaktiga uppgifter är anklagelser om tjänstefel. Tjänstefel är ett brott som IVO inte utreder. Det är ett brott som polisen ska hantera varför en polisanmälan ska göras;
· Att IVO inte granskar nämndens bedömning utan hänvisar till domstolarna om socialtjänstens utredning som ligger till grund för LVU är felaktiga. Domstolarna ska självständigt pröva detta. När brister i utredningen har påtalats i Förvaltnings- och Kammarrätt skriver domstolarna att detta är en fråga för IVO. Vi granskar inte socialtjänstens utredning.”Förvaltningsrätten utövar dock inte tillsyn över nämndens verksamhet varför dessa synpunkter inte föranleder några åtgärder”. Detta är en uppgift för IVO. Detta gör att ingen till slut utövar tillsyn eller granskning på utgångspunkten – om en grundutredningen är korrekt eller ej. Det visar på stor rättsosäkerhet då alla, både socialnämnd, Förvaltnings- och Kammarrätt liksom IVO helt är i händerna på enskilda socialsekreterare som dikterar beslut om omhändertaganden enligt LVU som inge anser sig kunna granska. Rätten att överklaga eller begära granskning blir bara formella möjligheter för att få systemet att se rättssäkert ut;
· Att Barnets Bästa i Centrum, BBIC; blir också en felaktig benämning på många av de utredningar socialtjänsten genomför. Okunnighet, ovilja att samarbeta och att ta in kompletterande information, respektlöshet, fördomar och rädsla för annan etnisk bakgrund och kultur liksom internt tryck från kollegor medför att många barn kastas ut ur sin familj, ur sitt sammanhang, sin identitet och tillhörighet. Det räcker att socialsekreteraren påstår ”oro”, inte sällan helt utan bevis och dessutom trots att oberoende sakkunniga ser något helt annat, för att rättsväsendet ska abdikera och godkänna att familjer splittras och att barn oförtjänt ådöms ”tvångsintegrering”. Det är en tidsfråga tills när dessa barn kommer att ställa vårt samhälle till svars för den brutala behandlingen med tvångsåtgärder och isolering från sitt sammanhang kommer. Vem ska då stå till svars?
Ett resurscentrum som ska ge ”generella råd” men vars rekommendationer tolkas bokstavligt med svåra konsekvenser.
Origo är ett resurscentrum mot hedersrelaterat förtryck och våld som drivs i samarbete mellan kommunerna i Stockholms län, Polismyndigheten i Stockholms län och Stockholms läns landsting.
Resurscentrumet ska ge ”generella råd” till socialtjänster. Utan att känna till de faktiska omständigheterna i ett ärende ger de råd till socialtjänsten som direkt påverkat socialtjänstens handläggning. Detta har vi sett i upprepade fall och det kan inte tolkas på annat sätt än att Origos agerande är baserat på självberättigande principen. De anser att all osämja och generationskonflikter mellan föräldrar och deras barn i ”invandrarfamiljer” ska förstås utifrån en enda orsak och det är hedersmotivet.
I de ärenden där vi fått en mer ingående inblick kan vi konstatera att Origo kommit med grundlösa utsagor som påverkat både socialtjänst och domstol. Det förefaller som om Origo inte är medvetna om att de enbart delgivits ensidig och ofta negativt vinklad information. Som vi alla vet har vi människor en uppenbar tendens att se det vi vill se, det vi tror är sant eller det vi i stunden sätter lampans ljus på. Har man dessutom fördomar och diskriminerande föreställningar om familjer från till exempelvis muslimska länder får dessa fördomar som får maktens uppbackning förödande konsekvenser för berörda familjer och barn.
Tillvägagångssättet blir oerhört riskabelt när en så kallad expertfunktion ej själv ser och förstår att den behöver vara väl insatt i ett ärendes faktiska natur och omständigheter för att alls kunna ge professionella råd. Samtidigt torde ett expertråd vara ansvarigt för de råd de ger. Origo säger att de enbart möter ”våldsutsatta personer”. Det betyder att de enbart gör en ensidig bedömning utifrån utsagor från en person. De samlar inte in alternativ information för att eventuellt finna andra orsaker eller förklaringar. Om någon ger missvisande information vet de inte det. Sådant förfarande är djupt problematiskt då socialtjänsten i sin tur då anser sig ha förankrat sin bedömning i kontakten med Origo som bedöms inneha kunskaper om hedersförtryck, kontroll och våld. Om det visar sig att de uppgifter den ”våldsutsatta personen” lämnat inte stämmer, att andra orsaker ligger till grund för berättelsen, finns ingen möjlighet till rättelse eller korrigering av bedömningen. Det betyder inte bara att deras ”generella råd” kan bli livsfarliga då socialnämnden fattar sina beslut utifrån råden och socialtjänstens tolkning. Det blir också underlag till den Dom som Förvaltningsrätten meddelar efter att föräldrar överklagat och påvisat felaktigheterna i underlaget. Förvaltningsrätten fäster inget avseende vid föräldrarnas påpekanden gällande det bristfälliga och felaktiga underlaget. Förfaringssättet gör hela processen rättsosäker. Medverkan av nämndemän i LVU-mål är ämnad att garantera att beslut och domar inte meddelas på felaktiga grunder. Att domstolen och nämndemän inte ifrågasätter socialtjänstens "utredningar" är farligt och undergräver tron på demokratisk insyn som garant för en rättssäker och oberoende prövning i dessa LVU-ärenden.
Rätten att överklaga är en återvändsgränd och domstolsprövning medför ingen ändring
Statistiken rörande domslut från samtliga rättsinstanser visar att rättssäkerhetssystemet inte fungerar för personer med invandrare och/eller muslimsk bakgrund. Statistik i LVU mål från de senaste 5 åren fram till 2020 bekräftar detta. Genomgången av överklaganden hos Förvaltningsrätten visar att det är i stort sett omöjligt att få rätt i Förvaltningsrätten. Av samtliga ärenden är det enbart 3,1% som har justerats. Läget är inte bättre hos högre instans, nämligen Kammarrätten. Det är enbart 3,5% av ärenden som överklagats till kammarrätten har justerats). Genomgången visar också att det är helt omöjligt att få rätt i Högsta förvaltningsrätten. Det finns inte ett enda ärende som har fått justeras, dvs det finns 0% justerade beslut i överklagandena till Högsta Förvaltningsdomstolen.
Erfarna juridiska ombud berättar att de som sitter i de olika domstolarna, dvs såväl rådmän som nämndemän, ofta har begränsad kunskap och i och med detta är de rädda för att göra fel. De väljer därför att helt förlita sig på underlaget från socialtjänst och socialnämnder i kommunerna. Rösten från externa professionella eller de berörda parterna själva väger mycket lätt i sammanhanget. I de fall socialtjänsten gör felaktiga bedömningar (på grund av bristande kunskap, fördomar eller annat) har den enskilde således inte en chans till upprättelse. Det finns omfattande forskning som påvisar farorna med att enskilda individer, i det här fallet socialtjänstens handläggare och deras chefer, får oinskränkt makt att fatta beslut kring i svåra och komplexa ärenden (se ovan). Givet det faktum att som individer har vi begränsade kunskaper samt bär på både medvetna och omedvetna fördomar, krävs således att flera personers och professionellas kunskaper och perspektiv tas i beaktande för att undvika partiskhet vid komplexa bedömningar som riskerar att drabba barn och ungdomar och skada deras utveckling. Detta betyder också att rätten att överklaga ett beslut och begära att andra röster än socialtjänsten hörsammas måste ses som en grundläggande rättighet för att rättssäkerhet ska upprätthållas. I annat fall är systemet inte rättssäkert.
Vi ser också att de kritiska juridiska ombuden blir utsatta för olika typer av förföljelser och blir avvisade från mål eller får sina kostnadsräkningar starkt nedsatta. Det spelar ingen roll om ombud byts ut mot andra. Flera juridiska ombud berättat att det ställs krav på att ”föräldrarna måste samarbeta med socialtjänsten”. Hos rättsinstanserna finns inget gehör för alternativa professionella och sakkunniga bedömningar än socialtjänstens som i mångt fall ”hittar på” underlag för att legitimera sina beslut. Den enda utvägen som lämnas för de drabbade familjer och barnen är ”att ge sig” och acceptera vad socialtjänstens vill att de ska göra. Studien visar att även detta inte räcker och att socialtjänsten kringgår ofta sina egna bedömningar också och hittar på nya anledningar för att inte häva ett LVU beslut. De enskilda individerna, inklusive barnen själva, har inte någon som helst möjlighet att påverka socialtjänstens egenmäktiga förfarande. Har man som familj haft otur med handläggare och kommun är det i stort sätt kört.
Vid flera tillfällen har Förvaltningsrätten klargjort att rätten ”utövar dock inte tillsyn över nämndens verksamhet”. Detta innebär att det är lönlöst att överklaga nämndens beslut till domstol. Rätten till ”överklagande” vekar mer vara som ”en rätt att överklaga” men inte att få en domstol att ändra en nämnds beslut då de inte har något som helst mandat att ”utöva tillsyn över nämndens verksamhet”. Det är IVO som ansvarar för denna ”tillsyn”. Samtidigt uppmanar IVO oss (projektet Rågsved) att vi ska kräva att få ett nämndbeslut på varje delbeslut socialtjänsten fattar i ett ärende där barnen är placerade. När nämndbeslut finns kan vi överklaga dessa till Förvaltningsrätten. IVO:s rekommendation till trots, socialtjänsten har lärt sig att runda systemet och ger inte nödvändigt underlag, om det går emot deras egen mening, till den politiskt tillsatta nämnden. Nämnden tar inte in kompletterande eller alternativ information. Därför blir det socialsekreterarnas åsikt som lämnas in till förvaltningsdomstolarna och därmed tvingas rätterna fatta beslut på bristfälligt, ensidigt och till och med felaktigt underlag. Det faktum att endast 3% av överklagandena bifalls visar att hela systemet måste undersökas. Något är helt fel. Detta borde beaktas även baserad på tidigare forskning som påvisat bristerna inom socialtjänstens hantering av LVU och SoL ärenden om omhändertagande av barn och unga med annan etnisk bakgrund än svensk (se ovan).
I Amandakommissionens rapport ”Granskning av Göteborgs Stads arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck” (2018) står bland annat:
”Det är politiker och chefers ansvar att tillgodose att de förutsättningar och resurser finns som är nödvändiga för ett bra kvalitativt arbete inom socialtjänsten. Det handlar bland annat om organisation, budget, rutiner, rimlig arbetsmiljö, personalstabilitet och kompetensutveckling. Brister i socialtjänstens kompetens, handläggning, rutiner, samverkan och insatser i ärenden när det gäller stöd och skydd kan medföra allvarliga konsekvenser för ett barn som är utsatt för hedersrelaterat våld och förtryck. Att tillämpa befintlig lagstiftning och kunskap inom området är den viktigaste faktorn för att barn som lever under hedersrelaterat våld och förtryck ska synliggöras, förebyggas och att insatser och åtgärder ska kunna ges till utsatta barn utifrån deras rättigheter och behov. Fortsatta kompetensutveckling insatser är nödvändiga för olika yrkesgrupper inom förskola och skola samt inom socialtjänst. Kunskap och utbildningssatsningar måste implementeras och följas upp.”
Samtidigt måste också socialtjänstens kompetens, handläggning, rutiner, samverkan och insatser också kunna klargöra om det faktiskt är ”hedersrelaterat våld och förtryck” som förekommer eller om det finns alternativa orsaker till en orosanmälan och att handläggarna utreder andra möjliga grunder till ett barns berättelse.
Regler och konsekvenser
Vi ställer oss undrande inför de regler/konsekvenser som socialtjänsten i en av kommunerna i Stockholms län anger att jour- och familjehemsföräldrar ska använda för det omhändertagna barnet:
När det omhändertagna barnet vill gå ut på helgerna:
- Vem ska hon träffa
- Vad ska de göra
- Tider
- Kontaktuppgifter till kompisens mamma eller pappa
- Jour- familjehemsföräldern bestämmer vilken tid som är rimlig att komma hem
- Det omhändertagna barnet ska vara hemma till middagen.
Konsekvenser om detta inte följs: Utegångsförbud hela helgen
När det omhändertaga barnet inte svarar i telefon.
Konsekvenser: Jour- familjehemsföräldern ska ta hennes mobiltelefon i tiden utanför skoltid
När det omhändertagna barnet går ut utan lov.
Konsekvenser: Indragen veckopeng och utegångsförbud 1 vecka.
När det omhändertagna barnet slutar skolan.
- Barnet ska gå hem direkt efter skolan
- Jour- familjehemsföräldern ska ha schemat
- Jour- familjehemsföräldern ska ha kontakt med skolan kring frånvaro mm
Konsekvenser: Får inte gå ut nästkommande helg alls.
När det omhändertagna barnet inte äter.
Konsekvenser: Jour- familjehemsföräldern tar barnet till sjukvården.
När det omhändertagna barnet uppger att det ska ta livet av sig.
Konsekvenser: Jour- familjehemsföräldern ska ta barnet till BUP-akuten för suicidbedömning
När det omhändertagna barnet inte duschar.
Konsekvenser: Indragen veckopeng
När det omhändertagna barnet inte städar.
Konsekvenser: Indragen veckopeng.
De konsekvenser som socialtjänsten här anger skulle, om föräldrar med annan etnisk bakgrund använde dessa, med stor sannolikhet ha ansetts som ”hedersrelaterat våld, förtryck och kontroll”.
Omhändertagande av barn och behovet av nödvändiga kunskaper
Det är av stor vikt att barn och unga omhändertas enligt LVU när det är befogat. Lagen är till för att skydda barn som befinner sig i utsatta livssituationer där det naturliga nätverket inte räcker till. Lagen har sin absoluta plats i vårt rättssystem. Lagens mening är att ge ungdomar som, antingen på grund av brister i hemmiljön eller eget beteende, riskerar att få en ogynnsam uppväxt och utveckling, bra vård och skapa goda förutsättningar för deras utveckling. Vi menar att det är också viktig att berörda myndigheter som är socialtjänstens huvudman kontrollerar om omhändertagandet har skett på sakliga grunder och om vården garanterar barnets bästa.
Vi ser tydligt hur ”okunskap om okunskapen" leder till bristande utredningsunderlag som i sin tur leder till bristande rättssäkerhet. Det kan slå fel åt båda hållen. Barn återförs till föräldrar som brister i föräldraförmåga och barn fråntas föräldrar som har tillräckligt god föräldraförmåga. Resultatet blir lika förödande för samtliga inblandade i båda fallen. Detta menar vi beror på dels okunskap hos socialtjänsten om dessa familjers levnadsförhållanden och utmaningar som dessa familjer möter i det nya landet, dels på socialtjänstens beroende av organisationer som profilerar sig och profiterar på ”hedersproblematiken”. Hederskultur eller hedersvåld används som standardsvar på de komplexa problem som vederbörande familjer hanterar för att de och deras barn ska lyckas i livet i det nya samhället. Den oheliga alliansen mellan socialtjänsten som lider av okunskap om bland annat verkligheten för ”familjer i exil” och de organisationer som har stora ekonomiska intressen av att sälja sin ”expertis” om hedersvåld och hederskultur har drabbat och drabbar dagligen många familjer som ibland behöver professionell hjälp för att hantera vissa generationskonflikter och andra svårigheter som vilken familj som helst kan drabbas av. Detta är ett faktum som forskningen har redan visat (Jönsson, 2013; Eliassi, 2006; 2015; Kamali, 2008; 2015).
Det vi funnit i kontakten med familjer som uppsökt oss är att det inte är ovanligt att socialtjänsten agerar uppenbart diskriminerande mot familjer med annan etnisk bakgrund. Ett omhändertagande enligt LVU innebär en mycket stor frihetsinskränkning och kommer för hela livet att påverka de inblandade barnen och deras föräldrar. De som innehar makten att utfärda omhändertagande enligt LVU måste därför vara i besittning av den professionalitet och de kunskaper som krävs för att tillämpa lagen på ett för barnet rättssäkert sätt.
Slutkommentar
Följande är några slutkommentarer baserad på studiens slutsatser och analysen av den empiriska materialet:
· Vi konstaterar att socialtjänsterna ej har den kompetens som krävs för att ensamma utreda, driva och följa upp komplicerade ärenden där LVU tillämpas när det gäller familjer med annan etnisk bakgrund;
· Vi konstaterar att det förekommer att socialtjänsten tydligt diskriminerar och medvetet misstolkar utsatta familjers egentliga problematik;
· Vi konstaterar att det förekommer att socialtjänsten medvetet vinklar och felaktigt utesluter information under beslutsprocessen genom att ignorera viktig information från tredje part (både externa professionella och annat nätverk);
· Vi konstaterar att varken socialtjänst eller socialnämnd eller domstol tar barnens eller föräldrarnas röster på allvar;
· Vi ser många tragiska exempel på familjer där barn och föräldrar splittrats utan rimlig möjlighet till återförening;
· Vi menar att socialtjänsten inte tar sitt ansvar utan överskrider sin befogenhet. I dessa ärenden följer myndigheten varken Socialstyrelsens riktlinjer eller Barnkonventionen. Här bortses så uppenbart från lagstadgade mänskliga rättigheter;
· Vi menar att de mycket hårda umgängesbegränsningar som socialtjänstemännen inför (med eller utan beslut från socialnämnden) bryter mot flera av Barnkonventionens artiklar. Socialtjänstens tjänstemän har brutit mot barnens rätt till att bli hörda, få rätt att tala sitt språk, ha sin identitet, rätt till sin religion, fira sina högtider och familjetillhörighet;
· Vi menar att socialnämnd och ansvariga tjänstemän inom socialtjänsten ha brutit mot Barnkonventionens artikel 8 (identitet), 12 (bli hörd och respekterad), 12 (religion och tro), 20 (hänsyn vid placering till etnisk, religiös, kulturell och språklig bakgrund);
· Vi menar också att socialnämnd och ansvariga tjänstemän inom socialförvaltningen bryter mot Europakonventionen (artikeln som ska garantera skydd för privat- och familjelivet när tvångsintegrering genomförs så barn inte får tala sitt språk, inte utöva sin religion, inte fira sina högtider eller behålla sin familjetillhörighet (ett 30-tal norska ärenden prövas nu av Europadomstolen för mänskliga rättigheter);
· Vi menar att ansvariga tjänstemän och socialsekreterare har begått övergrepp mot ett omhändertaget barn då de hotat med polishämtning och placering långt från hemorten om barnet inte anpassade sig samt att de till barnen säger att ”de har sig själva att skylla”;
· Vi menar att den möjlighet som finns att överklaga ett LVU-ärende till Förvaltnings- och Kammarrätt är en formalitet för att påskina rättssäkerhet. Domstolarna ska självständigt pröva detta. När brister i utredningen har påtalats i Förvaltnings- och Kammarrätt skriver domstolarna att detta är en fråga för IVO. Vi granskar inte socialtjänstens utredning. ”Förvaltningsrätten utövar dock inte tillsyn över nämndens verksamhet varför dessa synpunkter inte föranleder några åtgärder”. Detta är en uppgift för IVO. Men IVO ska inte granskar en nämnds bedömning att ansöka om LVU-vård. Enligt IVO ska felaktigheter eller brister i en utredning angående LVU påpekas för domstolen. Vi hamnar i en LVU-karusell där de överprövande och granskande myndigheterna bara kastar ärendet vidare mellan sig. Detta visar på stor rättsosäkerhet då alla, både socialnämnd, Förvaltnings- och Kammarrätt liksom IVO helt är i händerna på enskilda socialsekreterare som dikterar beslut om omhändertaganden enligt LVU som inge anser sig kunna granska eller ha tillsyn över. Rätten att överklaga eller begära granskning blir bara formella möjligheter för att få systemet att se rättssäkert ut;
Socialtjänstens möjligheter, kunskaper och erfarenheter tycks inte räcka för att de på ett seriöst och rättssäkert sätt ska klara av att utreda och utvärdera de faktiska omständigheterna till angiven problematik. Detta trots att det, i de fall vi känner till, uteslutande handlar om familjer som lever i stor social- och ekonomisk utsatthet. Det handlar om familjer där föräldrarna har flytt från länder med religiöst förtryck och krig för att just kunna ge sina barn en trygg uppväxt och en framtid. Detta är sådant som de sociala myndigheterna ej beaktar i sin handläggning. För att vi ska kunna ha förtroende för socialtjänsten behöver vi alla kunna lita på att de anställda hos de sociala myndigheterna ej är diskriminerande och att omgivande rättssystem fungerar lika för alla. Att de sociala myndigheterna besitter kunskap, är lyhörda och att de har förmågan att reflektera över att de kan vara "okunniga om att de är okunniga."
Vi kan tyvärr konstatera att vi medborgare i Sverige år 2022 ej är lika inför varken myndigheters agerande eller lagen. Familjer och föräldrar från andra länder i allmänhet och med muslimsk bakgrund i synnerhet blir lätt fördomsfullt betraktade som fundamentalister som förtrycker sina barn. Myndigheten tar sig utan seriös granskning eller uppföljning rätten att frånta barnen sina föräldrar. Detta är djupt tragiskt och något vi måste ta ansvar för och reagera mot.
Projekt Rågsved vill därför
· Att de LVU-utredningar som utgår från att det rör sig om ”hedersrelaterat våld, förtryck och kontroll” ska göras med särskilt utbildad och tränad personal inom socialtjänsten med kunskaper om religion, kulturella uttryck och barns förhållande i detta;
· Att socionomutbildningen förlängs och blir en legitimationsgrundande yrkesutbildning där varje socialsekreterare ska kunna hållas ansvariga för sina handlingar med tanke på den faktiska nivå av maktutövande de har i sin yrkesroll. Detta för att tilltron till de utredningar de gör och som ligger till grund för beslut som påverkar barn och deras familjer för all framtid ska hålla tillräcklig hög kvalité och vara rättssäkra;
· Att en utredning görs om Socialnämndernas funktion i ärenden rörande LVU och koppling till ”hedersrelaterat våld, förtryck och kontroll” och vilka verktyg nämnden behöver för att kunna fatta korrekta beslut; utan att enbart vila på vad socialsekreterarna via socialnämnden föreslår;
· Att Förvaltningsrätten, Kammarrätten och IVO får bedöma inkomna överklaganden och anmälningar friare och utan fastlåsning vid socialnämndernas svar.
Vi är djupt bekymrade över hur LVU hanteras då det gäller barn som har föräldrar från andra länder.
NEJ, LVU ÄR INTE RÄTTSSÄKERT FÖR ALLA!
Är det okunskap och förutfattade meningar eller främlingsfientlighet som ligga bakom många utredningar och beslut? Vi känner stor oro över hur demokratiskt valda organ och rättsinstanser bidrar till denna rättsosäkerhet. Vi förstår många barns och föräldrars adekvata oro inför detta. För att socialtjänsten ska kunna erhålla förtroende ställer det stora krav på dem. Krav på rättssäkerhet, insyn och transparens. Att utredningarna sker av tjänstemän som har kompetens inom det som de utreder och som är öppna för olika perspektiv och som inte drivs av sin egen förförståelse. Behöver barn omhändertas utanför hemmet ska de givetvis få det skyddet. Likaså ska barn inte skiljas från sina föräldrar om det inte finns verklig grund för det.
Rågsved den 8 februari 2022
Michaela Sjögren Cronstedt
Projekt Rågsved
Askesundsgatan 2, 124 67 Bandhagen
info@projektragsved.com Tel 073-686 05 52
Facebook Projekt Rågsved
Referenser
Brottsförebyggande rådet (2009). Misstänkt för brott bland personer med inrikes respektive utrikes bakgrund.
Jessica H. Jönsson (2013) Social work beyond cultural otherisation, Nordic Social Work Research, 3:2, 159-167
Eliassi, B. (2006). Diskriminerande föreställningar inom socialtjänsten. I Kamali, M. (2006). Den segregerade integrationen: Om social sammanhållning och dess hinder. Rapport av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering. SOU 2006:73. Stockholm: Fritzes.
Eliassi, Barzoo (2015). Constructing Cultural Otherness Within the Swedish Welfare State: The Cases of Social Workers in Sweden. Qualitative Social Work, 14(4), 554–571
Kamali, Masoud (2015) War, Violence and Social Justice: Theories for social work. London: Routledge.
Kamali, Masoud & Jönsson, Jessica H. (2018) Neoliberalism, Nordic Welfare States and Social Work: Current and future challenges. London: Routledge.
Norberg, Katarina & Thörn, Mikael (2020) Amanda-kommissionen, Granskning av Göteborgs Stads arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck. Göteborgs Stad.
LVU-mål 2016 – 2020. Enheten för analys och finansiering. DomstolsverketWrite your text here...