ANMÄLAN MOT
LVU-Karusellen
HUR ETT SYSTEM (LVU) SOM ÄR TILL SKYDD FÖR BARN BLIR DESS MOTSATS
Ett barns vittnesmål om våld kräver omedelbart omhändertagande enligt 2§ Lag om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
Vi ska nu presentera hur processen går till i ärendet som vi följt:
PROCESSEN I UTSKOTT, NÄMND, FÖRVALTNINGS- OCH KAMMARRÄTTERNA
Barnet förs akut till ett jourhem för placering. Beslutet om det akuta omhändertagandet har fattats av socialnämndens ordförande om inte socialnämnden kunnat göra det. Underlaget till beslutet kommer från en socialsekreterare.
Därefter genomför socialsekreterarna en grundutredning. I utredningen kan de komma fram till att barnet har utsatts för fysiskt våld och angivit bevis för detta. I våra ärenden har angivits att det rör sig om: ”hedersrelaterat våld, förtryck och kontroll”.
Socialsekreterarna överlämnar sitt ”förslag till beslut”, byggt på vad de kommit fram till i grundutredningen, till kommunens socialnämnd. Kommunens politiskt valda socialnämndledamöter beslutar därefter enligt socialsekreterarnas förslag om att barnet ska skiljas från föräldrarna.
Beslutet tas på det underlag som socialsekreterarna lämnat.
Med andra ord, de enskilda socialsekreterarnas förslag är av stor vikt. Det blir oftast rätt. Men om det blir fel? Om socialsekreterarnas förslag till beslut bygger på missuppfattningar, missförstånd, bristande kunskap eller enbart känsla och uppfattning? Om inte kompletterande information eller sakkunnigutlåtanden tagits hänsyn till (den bredare bild som Socialstyrelsen anger vara viktig för att utredningen ska vara korrekt eller om det som talar till föräldrarnas fördel inte finns med) får socialnämndens ledamöter ett icke-komplett förslag på sitt bord.
Om nämndemännens beslut i socialnämnden bygger på en ofullständig grundutredning kan de alltid skylla på att de utgick från socialsekreterarnas utredning hur felaktiga deras slutsatser än är. Socialsekreterarna kan å sin sida inte ställas till svar eftersom de inte tar besluten själva. De bara föreslår och har inte något ”tjänstemannaansvar”. De demokratiskt ansvariga i individutskott och socialnämnd, tycks varken kunna, ha tid till eller vilja begära in kompletterande information eller utlåtanden från oberoende sakkunniga. Om föräldrarna överklagar vad de uppfattar som ett felaktigt beslut i ett LVU-ärende går det till tre instanser: Förvaltningsrätten, sedan Kammarrätten och sist till Högsta Förvaltningsrätten. Men den som överklagar har inte stor chans att få rätt. I Förvaltningsrätten justeras endast 3% av ärenden som överklagats. I Kammarrätten är det lika svårt, 3% justeras. I den Högsta förvaltningsrätten är det omöjligt för klagande att få rätt, 0% justeras.
"Borde inte detta väcka frågor? Att de instanser som ska garantera att rättssäkerhet gäller, inte finner fler anledningar till justering i så komplicerade ärenden som omhändertagande enligt LVU?"
Har ingen instans tagit med kompletterande material så kan föräldrarna lämna in sådant. Det kan vara oberoende sakkunniga som uttalar sig eller information om sakfel i socialsekreterarnas grundutredning som är grund för beslut i socialnämnden. Likaså kan de framföra klagomål om hur en socialnämnd hanterat ärendet.I de fall vi följt har inte domstolen tagit hänsyn till kompletterande information från oberoende sakkunniga. Inte ens yttranden som inlämnats till domstolen från nämndemän, som inte ansett sig kunna delta i socialnämndens beslut på grund av bristande eller otillräckligt underlag, tas någon hänsyn till. Det refereras inte ens till det i domstolens beslut.
Det här betyder att en grundutredning som inte är korrekt, saknar kompletterande information och utelämnar väsentliga uppgifter ändå kan passera både det demokratiska och rättsliga systemet utan att någon anmärker och begär korrigering eller att kompletteringar görs. I de fall där nämndemän undantagsvis begärt detta medför det inga som helst förändringar.
Ett barn kan på felaktiga grunder alltså dömas till att leva utan sina föräldrar. Socialsekreterarna kan dessutom tillse att föräldrarna får sådana långtgående begränsningar i umgänget med sitt omhändertagna barn (ett bevakat möte i månaden under någon timme med bevakning, inte få tala sitt modersmål, inte fira sin familj högtider och förbjuda syskon att träffas). Detta väcker misstanke om att socialsekreterarnas egentliga mål är att kontrakten mellan barn och föräldrar helt ska brytas och inte, som målet formellt är, att barnet ska återföras till familjen.
Socialnämnden ger ett demokratiskt godkännande på något som kan vara mycket rättsosäkert. Domstolen fullbordar brottet genom att inte vidta någon åtgärd för att säkerställa barnets rätt till skydd mot det våld som inte anklagade föräldrar utövar utan som själva systemet är skyldig till.
Ett system som ska vara till skydd för barnet blir den som begår brott mot barnet.
VÅR OROSANMÄLAN
Hur kan detta vara möjligt?Vi kan se att det räcker med en uppfattning om att det rör sig om ”hedersrelaterat våld, förtryck och kontroll” för att socialsekreterare snabbt ska omhänderta barn enligt LVU. Det kan vi ha förståelse för. Vi menar att de socialsekreterare som ska utreda ärenden som berör religion, kultur och ”heder” och som anses manifestera sig i våld, förtryck och kontroll måste ha särskild kompetens. Problemet uppstår då kompetensen och erfarenheten inte finns. Förutfattade meningar, missförstånd och okunskap liksom ren diskriminering och främlingsfientlighet kan leda utredningen helt fel. Diffus ”oro” hos socialsekreterarna räcker för att ödesdigra beslut fattas.
Vi lämnar därför en orosanmälan om att ett gott system brister då det gäller komplicerade ärenden där ansvariga myndigheter blir den som begår brott då de dömer barn och föräldrar till skilsmässa på felaktiga och rättsosäkra grunder.
Projekt Rågsved