Rapporten

Institutionell diskriminering i omhändertagande av barn

 

  • De frågade om jag var ”muslim”. Jag svarade ”ja”. Då frågade han om jag var ”troende muslim”. Jag svarade ”ja”. Då var det klart. Han frågade inte vad det betydde för mig. Jag var ”taliban”. (Pappa till fyra omhändertagna barn).

  • När man påtalar sakliga fel i utredningen skriver socialtjänsten ändå bara sin egen uppfattning. De tar inte in andra perspektiv. (Mamma till tre omhändertagna barn).

  •  Barn kan säga fel saker men socialtjänsten väljer att tro på dem. De tror på barnen när det gäller det de säger om sin familj. Men om barnen säger något som inte är bra i familjehemmet då tror de inte på dem. (Mamma till tre omhändertagna barn).

  • Socialsekreteraren sa att vi var farliga eftersom vi kom från ett muslimskt land. (Mamma till flera omhändertagna barn).

  • ”Förvaltningsrätten utövar dock inte tillsyn över nämndens verksamhet varför dessa synpunkter (föräldrar hade anmält brister i underlaget, felaktiga uppgifter, missuppfattningar och feltolkningar i nämndens handläggning och beslut, vår anm) inte föranleder någon åtgärd.” (Dom i Förvaltningsrätten i Stockholm).

 

 

Inledning

Omhändertagande av barn är ett viktigt och nödvändigt ingripande av socialtjänsten för att säkra barnets bästa och garantera en gynnsam utveckling för barn som annars riskerar att drabbas av missförhållandena i familjen eller på grund av sitt eget beteende. Eftersom det är just barnets bästa som måste bara vägledande och avgörande i omhändertagande av barn, det är oerhörd viktigt att omhändertagandet baseras på noggranna utredningar och övervägande och den berörda myndigheten agera professionellt och bortom institutionella och individuella mekanismer som kan negativt särbehandla vissa samhällsgrupper på grund av dessa gruppers etnicitet, religion, kön, klass och andra faktorer som gör skillnad mellan de som blir föremål för myndighetsutövning. 

 

Projekt Rågsved är en frivilligorganisation som guidar och lotsar människor för att de ska få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. I huvudsak gäller det unga vuxna och deras familjer. Huvuddelen av vårt arbete gäller personer med rötter i andra länder. 

 

I vårt relativt långa arbete har vi uppfattat utifrån kontakt med familjer som söker sig till Projekt Rågsved är att många barn till föräldrar födda i andra länder än Sverige i allmänhet och i muslimska länder i synnerhet tvångsomhändertas oftare än andra grupper av socialtjänsten enligt Lagen om Vård av Unga (LVU). Detta har uppmärksammats länge av forskare (Kamali, 1997; Eliassi, 2006; Jönsson, 2013; Sarneki, 2006). Även Diskrimineringsombudsmannen (DO) uppmärksammat socialtjänstens negativa särbehandling av familjer med invandrarbakgrund i ärenden som rör omhändertagande av barn enligt LVU.[1] Även Brottsförebygganderådet (2008, s. 108) har visat att ”de företrädare för rättsväsendet som intervjuades pekar på många olika former av institutionaliserad diskriminering mot förmodade muslimer. Till exempel finns ett synsätt på muslimer att de ”aldrig erkänner eller alltid ljuger”.

 

Under de två senaste decennierna har socialtjänstens arbete med familjer med invandrarbakgrund dominerats av hedersproblematiken och har fått stor politisk och medial uppmärksamhet. I media idag handlar det i hög grad om att identifiera och sätta stopp för hedersvåld och förtryck, inte minst mot unga flickor. Detta är givetvis oerhört viktigt och angeläget. Det finns dock, som alltid en risk och en baksida, när media enbart belyser problematik utifrån ett perspektiv utan vetenskaplig förankring. Föreställningar och generaliseringar leder oftast till kollektivbestraffning av alla familjer och individer som uppfattas komma från en viss bakgrund eller tro på en viss religion (se t.ex. Kamali, 2001; Eliassi,  2006; Jönsson, 2013; Kamali & Jönsson, 2018). Man missar komplexa sociala omständigheter och vill inte se avvikelser från den etablerade bilden om till exempel muslimska familjer. Detta har under senare tid uppmärksammats av forskare (se exempelvis Jönsson, 2013; Eliassi, 2015; Kamali, 2015; Kamali & Jönsson, 2018). Risken blir att den allmänna uppfattningen av problematiken, förståelsen och hanterandet styrs av värderingar och förhållningssätt som starkt borde ifrågasättas, kompletteras och i vissa fall motabetas.

 

Vi på Projekt Rågsved har under de senaste åren uppmärksammat att omhändertaganden av barn och unga enligt LVU, i många av de fall vi haft en mer ingående inblick i, sker på både lösa och felaktiga grunder där hedersförtryck åberopas som orsak till LVU. Barn har omhändertagits baserat på okunnighet, misstolkningar, spekulationer och ibland rena fördomar. Vi har också kunnat se direkta och lagstridiga felaktigheter i handläggningen av olika ärenden. Stor okunskap och förutfattade negativa föreställningar hos socialtjänstens handläggare rörande människor med andra etniska bakgrunder och/eller annan religiös tillhörighet bidrar till farlig rättsosäkerhet för dessa familjer (jfr. Brottsförebygganderådets rapport, 2008). Den bristande handläggningen har vi kunnat se leda till felaktiga beslut i både Förvaltnings- och Kammarrätten som oftast fattar sina beslut i enighet med socialtjänstens beskrivning av ”problematiken”. Expertkunskaper som går mot socialtjänstens och några få ”kända hedersförtrycksexperters” bedömning nonchaleras. Vissa kända organisationer och experter som lever på att framställa alla generationskonflikter inom muslimska familjer som tecken på existensen av ”hederskultur” i familjen verkar har lagt beslag på den komplexa verklighetsbeskrivningen som många familjer med invandrarbakgrund befinner sig i. Hedersproblematiken ses oftast och utan trovärdigt underlag som ”orsakernas orsak” som inte behöver förklaras närmare eller legitimeras med fakta. Som resultat har detta fått katastrofala konsekvenser för barn och föräldrar. Vi ser familjer splittras utan chans till återförening där det inte finns någon grund för den initiala misstanken om hedersförtryck.

 

Varken Statistiska Centralbyrån, Domstolsverket eller Socialstyrelsen har, trots upprepade förfrågningar, kunnat lämna ut statistik angående hur många barn som placerats enligt LVU eller SoL som har föräldrar med annan etnisk bakgrund. Vi anser det mycket angeläget att ta reda på om det finns skillnader i hur familjer med annan etnisk bakgrund bemöts av socialtjänst och domstol. Detta legitimeras ofta med att ”vi i Sverige inte får statistisk över etnicitet” vilket inte alls stämmer. Till exempel har under senare tid både Brottsförebygganderådet (BRÅ) och polisen presenterat statistik där gärningsmännens etnicitet har angivits. Dessutom har regeringen i förra året gett BRÅ i uppdrag att undersöka brottsligheten bland personer med invandrarbakgrund. BRÅ har nu presenterat sin rapport om ”Misstänkta för brott bland personer födda med inrikes respektive utrikes bakgrund”.[2] Det verkar därför som att personernas etniska bakgrund är intressant när det gäller brottsligheten men undanhålls när det gäller huruvida personer med annan etnisk bakgrund än svensk utsatts för myndigheternas maktutövning eller när de blir offer för brottslighet och diskriminering. 

 

 

 

 

Studiens resultatredovisning och analys

Följande är resultatet av sammanställningen av enkätsvaren (330 st.) och genomgången av LVU ärenden.

 

Enkätens svar

Projekt Rågsved har, med begränsade resurser, genomfört en enkätundersökning i områden men hög andel utlandsfödda. En enkät som riktats till just föräldrar och familjer som har eller har haft barn omhändertagna enligt LVU.

 

Vår enkät, med 330 svarande individer, visar:

 

  • Att nästan 90 procent av föräldrarna anser att deras ärende inte skötts korrekt;

  • Att 88 procent menar att de upptäckt direkta felaktigheter i handläggningen;

  • att 88 procent anser att de inte fått stöd eller hjälp från socialtjänsten i den aktuella situation de varit i;

  • Att 43 procent, har haft umgängesbegränsningar.;

  • Att 74% svarar att de inte får träffa sina barn;

  • Att 81 procent menar att de umgängesscheman socialtjänsten upprättats inte efterföljs;

  • Att 58% anser att de inte har en god kontakt med jour- eller familjehemmet där deras barn är placerade;

  • Att 86% har överklagat socialnämndens beslut;

  • Att 50% har vänt sig till IVO, Inspektionen för vård och omsorg i ett försök att få sitt ärende rättsligt granskat.

 

Genomgång av ärenden

Utifrån de olika ärendena vi följt ser vi att socialtjänstens agerande bygger på initiala berättelser av barnet eller barnen. En berättelse ges till en lärare, sjuksköterska eller annan person med anmälningsplikt. En anmälan sker vilket utifrån den aktuella situationen är helt korrekt. Problemet ligger inte där. Problemet uppstår när socialtjänsten får ärendet på sitt bord.

 

Vi ser:

  • Att socialtjänsten ej gör seriösa utredningar utan att de alltför snabbt och utan att inta och undersöka flera olika perspektiv på uppfattad problematik fattar beslut om orsakerna bakom den initiala utsagan;

  • Om familjen har annat etniskt ursprung och kommer från länder med muslimsk trosuppfattning riskerar de att direkt få en stämpel på sig om att problematiken handlar om ”hedersrelaterat våld och kontroll” utan att andra bakomliggande möjliga orsaker tas i beaktande. Det är både farligt och ovetenskapligt;

  • Socialtjänsten uppfattas ha genomgående mycket liten kunskap kring vad religiös tillhörighet kan innebära i praktiken. I sin handläggning påvisar de en uppenbar tendens att per automatik sammankoppla muslimsk härkomst med förtryck, fundamentalism och aktivism;

  • Barnen själva vittnar om hur de inte alls blir hörda och lystnade till angående vad de faktiskt säger när de ropar på hjälp och vill komma hem till sin familj;

  • Det framkommer vid flertalet ärenden att socialtjänstens ej lyssnar på oberoende professionella om de är av annan uppfattning kring den aktuella problematiken än den socialtjänsten bestämt sig för. Enbart synpunkter som bekräftar socialtjänstens utgångspunkt tas i beaktande. Annan information selekteras bort;

  • Det finns sakkunniga uppgiftslämnare som är rädda för repressalier som utfrysning, mobbning, avsked, att uppdraget avbryts eller att få minskade tjänsteuppdrag. Dessa sakkunniga är oroliga över att deras arbetsgivare eller/och uppdragsgivare skulle få reda på deras kritik mot verksamheten och den diskriminering som pågår inom socialtjänsten. Denna utsatthet gör att de vill vara anonym. Projekt Rågsved har därför samlat några av dessa röster i bilaga I: Sakkunnigas anonyma vittnesmål.  

  • Socialtjänsten tar inte ansvar för att erbjuda de drabbade familjerna adekvat stöd för att förstå vad de är med om och vad som krävs av dem för att deras barn ska kunna flytta hem igen;

  • Socialtjänst och nämnd gör ej de uppföljningar som de är ålagda att göra;

  • Socialnämnden tar i sina beslut ej sitt utredningsansvar på allvar utan godkänner ibland direkt rättsvidrig handläggning av socialtjänsten. Vi har tagit del av flera exempel på detta;

  • Socialnämnden som är politiskt tillsatt (i ett för vår demokrati viktigt rättssystem) ska vara oberoende och tillgänglig för att höra alla parter, men i praktiken sker ej detta. Nämndledamöterna gör sig otillgängliga för de drabbade barnen och föräldrarna när de försöker komma i kontakt med dem. Detsamma gäller även med externa professionella som söker dem. Nämndledamöterna förefaller helt sitta i socialsekreterarnas knä. Denna enligt lagen rättsosäkra handläggning gör de drabbade familjerna helt rättslösa.

  • Rätten till överklaganden hos Förvaltningsrätten eller till Kammarrätten som erbjuds föräldrar och familjer är utan reell rättssäkerhet (endast 3% av domsluten är till föräldrarnas fördel). Det förefaller som om förvaltningsdomstolarna har mycket litet eller obefintligt utrymme att kritisera och/eller ändra ett beslut taget av socialnämnden;

  • I flera ärenden har vi kunnat konstatera att domslut i både Förvaltningsrätten och Kammarrätten grundas på fördomar och stor okunskap. Detta gör de drabbade helt rättslösa. Vår uppfattning är att media ännu inte belyst detta i tillräckligt hög grad.

 

Kommentar:

Origo är ett resurscentrum mot hedersrelaterat förtryck och våld som drivs i samarbete mellan kommunerna i Stockholms län, Polismyndigheten i Stockholms län och Stockholms läns landsting.

 

Resurscentrumet ska ge ”generella råd” till socialtjänster. Utan att känna till de faktiska omständigheterna i ett ärende ger de råd till socialtjänsten som direkt påverkat socialtjänstens handläggning. Detta har vi sett i upprepade fall och det kan inte tolkas på annat sätt än att Origos agerande är baserat på självberättigande principen. De anser att all osämja och generationskonflikter mellan föräldrar och deras barn i ”invandrarfamiljer” ska förstås utifrån en enda orsak och det är hedersmotivet.

 

I de ärenden där vi fått en mer ingående inblick kan vi konstatera att Origo kommit med grundlösa utsagor som påverkat både socialtjänst och domstol. Det förefaller som om Origo inte är medvetna om att de enbart delgivits ensidig och ofta negativt vinklad information. Som vi alla vet har vi människor en uppenbar tendens att se det vi vill se, det vi tror är sant eller det vi i stunden sätter lampans ljus på. Har man dessutom fördomar och diskriminerande föreställningar om familjer från till exempelvis muslimska länder får dessa fördomar som får maktens uppbackning förödande konsekvenser för berörda familjer och barn. 

 

Tillvägagångssättet blir oerhört riskabelt när en så kallad expertfunktion ej själv ser och förstår att den behöver vara väl insatt i ett ärendes faktiska natur och omständigheter för att alls kunna ge professionella råd. Samtidigt torde ett expertråd vara ansvarigt för de råd de ger. Origo säger att de enbart möter ”våldsutsatta personer”. Det betyder att de enbart gör en ensidig bedömning utifrån utsagor från en person. De samlar inte in alternativ information för att eventuellt finna andra orsaker eller förklaringar. Om någon ger missvisande information vet de inte det. Sådant förfarande är djupt problematiskt då socialtjänsten i sin tur då anser sig ha förankrat sin bedömning i kontakten med Origo som bedöms inneha kunskaper om hedersförtryck, kontroll och våld. Om det visar sig att de uppgifter den ”våldsutsatta personen” lämnat inte stämmer, att andra orsaker ligger till grund för berättelsen, finns ingen möjlighet till rättelse eller korrigering av bedömningen. Det betyder inte bara att deras ”generella råd” kan bli livsfarliga då socialnämnden fattar sina beslut utifrån råden och socialtjänstens tolkning. Det blir också underlag till den Dom som Förvaltningsrätten meddelar efter att föräldrar överklagat och påvisat felaktigheterna i underlaget. Förvaltningsrätten fäster inget avseende vid föräldrarnas påpekanden gällande det bristfälliga och felaktiga underlaget. Förfaringssättet gör hela processen rättsosäker. Medverkan av nämndemän i LVU-mål är ämnad att garantera att beslut och domar inte meddelas på felaktiga grunder. Att domstolen och nämndemän inte ifrågasätter de professionellas "sakkunniga utredningar" är farlig och undergräver tron på demokratisk insyn som garant för en rättssäker och oberoende prövning i dessa LVU-ärenden.

Statistiken rörande domslut från samtliga rättsinstanser visar att rättssäkerhetssystemet inte fungerar för personer med invandrare och/eller muslimsk bakgrund. Statistik  i LVU mål från de senaste 5 åren fram till 2020 bekräftar detta fynd. Genomgången av överklaganden hos Förvaltningsrätten visar att det är i stort sett omöjligt att få rätt i Förvaltningsrätten. Av samtliga ärenden är det enbart 3,1% som har justerats. Läget är inte bättre hos högre instans, nämligen Kammarrätten. Det är enbart 3,5% av ärenden som överklagats till kammarrätten har justerats). Genomgången visar också att det är helt omöjligt att få rätt i Högsta förvaltningsrätten. Det finns inte ett enda ärende som har fått justeras, dvs det finns 0% justerade beslut i överklagandena till Högsta Förvaltningsdomstolen.

 

Erfarna juridiska ombud berättar att de som sitter i de olika domstolarna, dvs såväl rådmän som nämndemän,  ofta har begränsad kunskap och i och med detta är de rädda för att göra fel. De väljer därför att helt förlita sig på underlaget från socialtjänst och socialnämnder i kommunerna. Rösten från externa professionella eller de berörda parterna själva väger mycket lätt i sammanhanget. I de fall socialtjänsten gör felaktiga bedömningar (på grund av bristande kunskap, fördomar eller annat) har den enskilde således inte en chans till upprättelse. Det finns omfattande forskning som påvisar farorna med att enskilda individer, i det här fallet socialtjänstens handläggare och deras chefer, får oinskränkt makt att fatta beslut kring i svåra och komplexa ärenden (se ovan). Givet det faktum att som individer har vi begränsade kunskaper samt bär på både medvetna och omedvetna fördomar, krävs således att flera personers och professionellas kunskaper och perspektiv tas i beaktande för att undvika partiskhet vid komplexa bedömningar som riskerar att drabba barn och ungdomar och skada deras utveckling. Detta betyder också att rätten att överklaga ett beslut och begära att andra röster än socialtjänsten hörsammas måste ses som en grundläggande rättighet för att rättssäkerhet ska upprätthållas. I annat fall är systemet inte rättssäkert.

 

Vi ser också att de kritiska juridiska ombuden blir utsatta för olika typer av förföljelser och blir avvisade från mål eller får sina kostnadsräkningar starkt nedsatta. Det spelar ingen roll om ombud byts ut mot andra. Flera juridiska ombud berättat att det ställs krav på att ”föräldrarna måste samarbeta med socialtjänsten”. Hos rättsinstanserna finns inget gehör för alternativa professionella och sakkunniga bedömningar än socialtjänstens som i mångt fall ”hittar på” underlag för att legitimera sina beslut. Den enda utvägen som lämnas för de drabbade familjer och barnen är ”att ge sig” och acceptera vad socialtjänstens vill att de ska göra. Studien visar att även detta inte räcker och att socialtjänsten kringgår ofta sina egna bedömningar också och hittar på nya anledningar för att inte häva ett LVU beslut. De enskilda individerna, inklusive barnen själva, har inte någon som helst möjlighet att påverka socialtjänstens egenmäktiga förfarande. Har man som familj haft otur med handläggare och kommun är det i stort sätt kört.

 

Vid flera tillfällen har Förvaltningsrätten klargjort att rätten ”utövar dock inte tillsyn över nämndens verksamhet”. Detta innebär att det är lönlöst att överklaga nämndens beslut till domstol. Rätten till ”överklagande” vekar mer vara som ”en rätt att överklaga” men inte att få en domstol att ändra en nämnds beslut då de inte har något som helst mandat att ”utöva tillsyn över nämndens verksamhet”. Det är IVO som ansvarar för denna ”tillsyn”. Samtidigt uppmanar IVO oss (projektet Rågsved) att vi ska kräva att få ett nämndbeslut på varje delbeslut socialtjänsten fattar i ett ärende där barnen är placerade. När nämndbeslut finns kan vi överklaga dessa till Förvaltningsrätten. IVO:s rekommendation till trots, socialtjänsten har lärt sig att runda systemet och ger inte nödvändigt underlag, om det går emot deras egen mening, till den politiskt tillsatta nämnden. Nämnden tar inte in kompletterande eller alternativ information. Därför blir det socialsekreterarnas åsikt som lämnas in till förvaltningsdomstolarna och därmed tvingas rätterna fatta beslut på bristfälligt, ensidigt och till och med felaktigt underlag. Det faktum att endast 3% av överklagandena bifalls visar att hela systemet måste undersökas. Något är helt fel. Detta borde beaktas även baserad på tidigare forskning som påvisat bristerna inom socialtjänstens hantering av LVU och SoL ärenden om omhändertagande av barn och unga med annan etnisk bakgrund än svensk (se ovan).

 

I Amandakommissionens rapport ”Granskning av Göteborgs Stads arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck” (2018) står bland annat:

”Det är politiker och chefers ansvar att tillgodose att de förutsättningar och resurser finns som är nödvändiga för ett bra kvalitativt arbete inom socialtjänsten. Det handlar bland annat om organisation, budget, rutiner, rimlig arbetsmiljö, personalstabilitet och kompetensutveckling. Brister i socialtjänstens kompetens, handläggning, rutiner, samverkan och insatser i ärenden när det gäller stöd och skydd kan medföra allvarliga konsekvenser för ett barn som är utsatt för hedersrelaterat våld och förtryck. Att tillämpa befintlig lagstiftning och kunskap inom området är den viktigaste faktorn för att barn som lever under hedersrelaterat våld och förtryck ska synliggöras, förebyggas och att insatser och åtgärder ska kunna ges till utsatta barn utifrån deras rättigheter och behov. Fortsatta kompetensutveckling insatser är nödvändiga för olika yrkesgrupper inom förskola och skola samt inom socialtjänst. Kunskap och utbildningssatsningar måste implementeras och följas upp.”

 

Samtidigt måste också socialtjänstens kompetens, handläggning, rutiner, samverkan och insatser också kunna klargöra om det faktiskt är ”hedersrelaterat våld och förtryck” som förekommer eller om det finns alternativa orsaker till en orosanmälan och att handläggarna utreder andra möjliga grunder till ett barns berättelse. 

 

Omhändertagande av barn och behovet av nödvändiga kunskaper

Det är av stor vikt att barn och unga omhändertas enligt LVU när det är befogat. Lagen är till för att skydda barn som befinner sig i utsatta livssituationer där det naturliga nätverket inte räcker till. Lagen har sin absoluta plats i vårt rättssystem. Lagens mening är att ge ungdomar som, antingen på grund av brister i hemmiljön eller eget beteende, riskerar att få en ogynnsam uppväxt och utveckling, bra vård och skapa goda förutsättningar för deras utveckling. Vi menar att det är också viktig att berörda myndigheter som är socialtjänstens huvudman kontrollerar om omhändertagandet har skett på sakliga grunder och om vården garanterar barnets bästa.

 

Vi ser tydligt hur ”Okunskap om okunskapen" leder till bristande utredningsunderlag som i sin tur leder till bristande rättssäkerhet. Det kan slå fel åt båda hållen. Barn återförs till föräldrar som brister i föräldraförmåga och barn fråntas föräldrar som har tillräckligt god föräldraförmåga. Resultatet blir lika förödande för samtliga inblandade i båda fallen. Detta menar vi beror på dels okunskap hos socialtjänsten om dessa familjers levnadsförhållanden och utmaningar som dessa familjer möter i det nya landet, dels på socialtjänstens beroende av organisationer som profilerar sig och profiterar på ”hedersproblematiken”. Hederskultur eller hedersvåld används som standardsvar på de komplexa problem som vederbörande familjer hanterar för att de och deras barn ska lyckas i livet i det nya samhället. Den oheliga alliansen mellan socialtjänsten som lider av okunskap om bland annat verkligheten för ”familjer i exil” och de organisationer som har stora ekonomiska intressen av att sälja sin ”expertis” om hedersvåld och hederskultur har drabbat och drabbar dagligen många familjer som ibland behöver professionell hjälp för att hantera vissa generationskonflikter och andra svårigheter som vilken familj som helst kan drabbas av. Detta är ett faktum som forskningen har redan visat (Jönsson, 2013; Eliassi, 2006; 2015; Kamali, 2008; 2015).

 

Det vi funnit i kontakten med familjer som uppsökt oss är att det inte är ovanligt att socialtjänsten agerar uppenbart diskriminerande mot familjer med annan etnisk bakgrund. Ett omhändertagande enligt LVU innebär en mycket stor frihetsinskränkning och kommer för hela livet att påverka de inblandade barnen och deras föräldrar. De som innehar makten att utfärda omhändertagande enligt LVU måste därför vara i besittning av den professionalitet och de kunskaper som krävs för att tillämpa lagen på ett för barnet rättssäkert sätt. Så ser det i allt för många ärenden tyvärr inte ut idag.

 

Slutkommentar

Följande är några slutkommentarer baserad på studiens slutsatser och analysen av den empiriska materialet:

  • Vi konstaterar att socialtjänsterna ej har den kompetens som krävs för att ensamma utreda, driva och följa upp komplicerade ärenden där LVU tillämpas när det gäller familjer med annan etnisk bakgrund;

  • Vi konstaterar att det förekommer att socialtjänsten tydligt diskriminerar och medvetet misstolkar utsatta familjers egentliga problematik;

  • Vi konstaterar att det förekommer att socialtjänsten medvetet vinklar och felaktigt utesluter information under beslutsprocessen genom att ignorera viktig information från tredje part (både externa professionella och annat nätverk);

  • Vi konstaterar att varken socialtjänst eller socialnämnd eller domstol tar barnens eller föräldrarnas röster på allvar;

  • Vi ser många tragiska exempel på familjer där barn och föräldrar splittrats utan rimlig möjlighet till återförening;

  • Vi menar att socialtjänsten inte tar sitt ansvar och överskrider sin befogenhet. I dessa ärenden följer myndigheten varken Socialstyrelsens riktlinjer eller Barnkonventionen. Här bortses så uppenbart från lagstadgade mänskliga rättigheter.

 

Socialtjänstens möjligheter, kunskaper och erfarenheter tycks inte räcka för att de på ett seriöst och rättssäkert sätt ska klara av att utreda och utvärdera de faktiska omständigheterna till angiven problematik. Detta trots att det, i de fall vi känner till, uteslutande handlar om familjer som lever i stor social- och ekonomisk utsatthet. Det handlar om familjer där föräldrarna har flytt från länder med religiöst förtryck och krig för att just kunna ge sina barn en trygg uppväxt och en framtid. Detta är sådant som de sociala myndigheterna ej beaktar i sin handläggning. För att vi ska kunna ha förtroende för socialtjänsten behöver vi alla kunna lita på att de anställda hos de sociala myndigheterna ej är diskriminerande och att omgivande rättssystem fungerar lika för alla. Att de sociala myndigheterna besitter kunskap, är lyhörda och att de har förmågan att reflektera över att de kan vara "okunniga om att de är okunniga." 

 

Vi kan tyvärr konstatera att vi medborgare i Sverige år 2021 ej är lika inför varken myndigheters agerande eller lagen. Familjer och föräldrar från andra länder i allmänhet och med muslimsk bakgrund i synnerhet blir lätt fördomsfullt betraktade som fundamentalister som förtrycker sina barn. Myndigheten tar sig utan seriös granskning eller uppföljning rätten att frånta barnen sina föräldrar. Detta är djupt tragiskt och något vi måste ta ansvar för och reagera mot.

 

Rågsved den 6 oktober 2021

 

Michaela Sjögren Cronstedt

Projekt Rågsved

 

Referenser

 

Brottsförebyggande rådet (2009). Misstänkt för brott bland personer med inrikes respektive utrikes bakgrund. (https://www.bra.se/download/18.1f8c9903175f8b2aa70f6df/1630415991246/2021_9_Misstankta_for_brott_bland_personer_med_inrikes_respektive_utrikes_bakgrund.pdf)

 

Jessica H. Jönsson (2013) Social work beyond cultural otherisation, Nordic Social Work Research, 3:2, 159-167

 

Eliassi, B. (2006). Diskriminerande föreställningar inom socialtjänsten. I Kamali, M. (2006). Den segregerade integrationen: Om social sammanhållning och dess hinder. Rapport av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering. SOU 2006:73. Stockholm: Fritzes.

 

Eliassi, Barzoo (2015). Constructing Cultural Otherness Within the Swedish Welfare State: The Cases of Social Workers in Sweden. Qualitative Social Work, 14(4), 554–571

 

Kamali, Masoud (2015) War, Violence and Social Justice: Theories for social work. London: Routledge.

 

Kamali, Masoud & Jönsson, Jessica H. (2018) Neoliberalism, Nordic Welfare States and Social Work: Current and future challenges. London: Routledge.

 

Norberg, Katarina & Thörn, Mikael (2020) Amanda-kommissionen, Granskning av Göteborgs Stads arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck. Göteborgs Stad.

 

LVU-mål 2016 – 2020. Enheten för analys och finansiering. Domstolsverket