top of page

230122

 

SAMMANFATTNING RÖRANDE RÄTTSOSÄKERHET VID LVU

 

Det finns flera grundläggande och allvarliga rättsproblem kring processerna vid tvångsomhändertagandet av barn (LVU), det vittnar både granskande utredningar och sakkunniga om.  Detta tenderar dessutom till att drabba redan utsatta grupper i samhället i långt högre grad än de mer välbeställda. Vi ser nu hur grupper som upplever sig felaktigt fråntagna sina barn visar sin förtvivlan genom demonstrationer och protester på olika platser runtom i Sverige. Att inte ta dessa människors erfarenheter och upplevelser på allvar bidrar till ökad splittring och polarisering i samhället. Det kan också leda till att radikala grupper får ökat fotfäste. Att bli separerad från sin biologiska miljö och sina anknytningspersoner är ett mycket stort trauma för ett barn. Om den inte föreligger omedelbar risk för ett barnets hälsa och säkerhet, men ett omhändertagande övervägs, ska det vara klarlagt att inget annat alternativ än åtskiljande från föräldrarna kan tillgodose barnets bästa. Handläggning och beslutsfattande i dessa ärenden måste ske utifrån sakliga och rättssäkra utredningar där utredaren också besitter relevant kompetens och kunskap. I många fall ser det inte ut så idag. Trots att socialtjänsten enligt gällande riktlinjer ska beakta familjens fungerande ur ett helhetsperspektiv och erbjuda stödinsatser i första hand, har vi tagit del av många tragiska fall där så inte har skett. Vad som ligger bakom detta kan vi bara spekulera om. Det kan handla om brist på tid för handläggning av ärendet, brist på engagemang, bristfällig handledning, avsaknad av möjligt samarbete med kollega, ren okunskap på grund av bristande erfarenhet och teoretisk grund eller fördomar hos den enskilde socialsekreteraren. Vi ser också att socialnämnder alltför rutinmässigt hanterar komplicerade ärenden, ytterst sällan begär kompletterande information eller ens ställer frågor i svårtolkade ärenden.

 

Myndigheters utredningar får inte vara godtyckliga, de måste vara rättssäkra. Det betyder att de ska vara både sakliga och opartiska. Tyvärr har vi förstått att det inte sällan förekommer uppenbara brister i socialtjänstens utredningar rörande såväl kvalitet som objektivitet. Gjorda granskningar visar att utredningar som sker inom socialtjänsten inte sällan är mycket undermåliga. Bo Edvardsson, docent i psykologi och socialt arbete, har under lång tid bedrivit omfattande forskning och granskat ett mycket stort antal barnutredningar och konstaterat att de ej är rättssäkra (www.vetenskapligutredningsmetodik.nu). Erik Philipsson, grundare av den ideella organisationen Barnets bästa, har gjort en djupgående granskning av 24 barnutredningar där han såg ett flertal mycket allvarliga brister. Bland annat att ansvariga inom socialtjänsten ofta tidigt bestämmer sig för en viss verklighetsuppfattning/sanning kring ett ärende. Denna uppfattning håller socialtjänsten sedan fast vid och utredningsprocessen kommer ha fokus på att söka bevis som stärker den uppsatta hypotesen. Information som inte passar förkastas. (www.barnetsbasta.org ). Dessa bedömningar är således baserade på den enskilde socialsekreterarens (och dess chefs) tyckanden och antaganden och ej på faktiska fakta kring risk och skyddsfaktorer. Orsakerna till detta kan bottna i allt från bristande kunskap och erfarenhet till rena fördomar men kan också vara en konsekvens av sådant som tidspress, med överbelastade socialsekreterare, och bristande ledarskap.

 

Vi vet utifrån omfattande psykologisk forskning att vi människor har en tydlig tendens att tolka verkligheten utifrån egna önskemål, föreställningar och förutfattade meningar, s.k. tolkningsbias. Tolkningsbias bidrar således till felaktiga tolkningar och ogrundade slutsatser. Risken för tolkningsbias ökar ytterligare när vi möter det som för oss är okänt och främmande såsom då vi möter människor med annan etnisk härkomst och/ eller religiös övertygelse. Vi kan därför anta att fler felaktiga bedömningar sker i dessa ärenden. Således finns omfattande uppgifter som indikerar att kunskapsbrist, förutfattade meningar och stort utrymme för godtycklighet utgör ett hot mot rättssäkerheten i LVU ärenden. Vi har tagit del av informationen att IVO har fått i uppdrag av regeringen att förstärka tillsynen av hur socialtjänsten handlägger ärenden som rör barn och unga och hoppas att detta leder till tydlig förändring mot ökad rättssäkerhet. Citat: ”Den förstärkta tillsynen ska resultera i att det blir bättre för barn och unga och att kända och återkommande brister i handläggningen undanröjs och åtgärdas.” (https://www.ivo.se/om-ivo/uppdrag/regeringsuppdrag/uppdrag-om-forstarkt-tillsyn-av-socialtjanstens-handlaggning-av-arenden-som-ror-barn-och-unga/).

 

Socialnämnden fattar de formella besluten om LVU men nämnden består av fritidspolitiker utan krav på specifik yrkesmässig eller personlig kompetens. Nämnden har dessutom ett långtgående utredningsansvar som de i praktiken inte kan ta på grund av bristande kompetens och orimliga tidsmässiga och praktiska omständigheter. Nämnden är således helt hänvisade till socialtjänstens underlag och bedömning. Detta betyder att den enskilde socialhandläggaren och dess chefer har en nästintill total makt. Att man inte kan ställa en socialarbetare till svars för fattade livsavgörande beslut, på samma sätt som man kan göra med de som arbetar inom sjukvården med yrkeslegitimation, förstärker den uppenbara rättsosäkerheten. Att kunna utöva ett myndighetsutövande som i grunden påverkar inte enbart en människas liv utan att kunna ställas till svars för det livsavgörande beslut socialsekreteraren tar går inte att återfinna inom någon annan yrkesroll med myndighetsutövande.

 

Felaktiga beslut kan givetvis tas åt båda hållen. Det tragiska fallet med ”Lilla hjärtat” är bara ett av många exempel. ”Lilla hjärtat” har fått enormt stor medial uppmärksamhet vilket också har resulterat i ett nytt lagförslag, ett lagförslag som i sig behöver diskuteras. Motsatsen, att barn omhändertas på felaktiga grunder, har av olika skäl inte fått denna mediala uppmärksamhet. De familjer som drabbas förblir osynliga och anonyma. När några av föräldrarna protesterar ser både politiker, ansvariga myndigheter och media detta som att föräldrarna sprider ”desinformation” och bedriver en ”hatkampanj” mot svenska myndigheter för att undergräva dessas trovärdighet. SÄPO anser att kampanjen är ”ett hot mot rikets säkerhet”. Men är det någon instans som granskar om det ligger något i de protesterande föräldrarnas oro?

 

Uppgifter som finns i socialtjänstens utredningar är varken lätta att kontrollera eller att bemöta. De som hörs under en BBIC utredning får vanligtvis inte sina utsagor upplästa för sig, såsom är praxis vid exempelvis polisförhör. Har du inte svenska som modersmål är risken för missförstånd också uppenbar. I den färdiga utredningen kan det också vara nästintill omöjligt att urskilja vilka uppgifter som kommer varifrån och i vilket sammanhang uppgifterna har lämnats. De BBIC vi tagit del av är fulla av antaganden och långtgående tolkningar. Inte heller redovisas alltid uppgifter som talar till den enskildes förmån vilket kan bidra till att den bild som skapats av socialtjänsten på intet sätt är förenlig med verkligheten.

Detta har vi tyvärr kunnat konstatera och ta del av i flera olika konkreta ärenden. När beslut väl är fattade och formulerade i en BBIC så är det dessutom inte möjligt att begära en omprövning eller ändring av de felaktiga tolkningar eller antaganden som står nedskrivna. I detta läge har vi uppfattat att många LVU-ärenden låser sig och att ärenden drivs av ren prestige.

 

Om den inte föreligger omedelbar risk för ett barnets hälsa och säkerhet, men ett omhändertagande övervägs, ska det vara klarlagt att inget annat alternativ än åtskiljande från föräldrarna kan tillgodose barnets bästa. Så ser det inte ut idag.

Trots att socialtjänsten enligt gällande riktlinjer ska beakta familjens fungerande ur ett helhetsperspektiv och erbjuda stödinsatser i första hand har vi tagit del av många tragiska fall där så inte har skett. Vad som ligger bakom detta kan vi bara spekulera om. Det kan handla om brist på tid, brist på engagemang, ren okunskap eller fördomar hos den enskilde socialsekreteraren. Vi kan konstatera att socionomutbildningen är bristfällig i flera avseenden. Den förmedlar ej kunskap inom centrala områden såsom utvecklingspsykologi, neuropsykiatri, missbruksfrågor samt kulturella och religiösa uttryck med mera.

 

För att en återförening av barn och föräldrar ska möjliggöras så kräver socialtjänsten dessutom att föräldrarna erkänner det som de är anklagade för.  Det som påstås i dessa barnutredningar blir så en sanning som de anklagade måste förhålla sig till utan någon egentlig möjlighet att påvisa motsatsen eller på annat sätt uppvisa verklig och aktuell föräldraförmåga. Detta gäller oaktat om konkreta bevis finns. 

Om föräldrarna inte medger det som socialtjänsten uppfattar så anses de inte ha förmågan att sätta sig in och förstå̊ barnen i deras upplevelser och känslor eller tillgodose deras behov utifrån de omständigheter som föranledde beslutet om vård. Socialtjänsten kommer således med krav som inte är möjliga att möta och i konkreta fall har vi sett att enskilda handläggare även motsätter sig de bedömningar som av dem själva utsedda externa familjebehandlare gjort. Detta i fall när deras bedömning inte överensstämmer med den enskilda socialsekreterarens åsikt. Detta förfarande försätter föräldrar i en helt omöjlig situation där de är maktlösa och helt utan möjlighet att påverka sin familjs situation. Här behövs lagligt stöd som ger föräldrar rätt att kräva seriös utredning av aktuell föräldraförmåga oaktat vad de har anklagats för. När familjebehandlarnas utredning inte överensstämmer med socialsekreterarens bedömning så behöver en tredje oberoende part träda in. Det kan inte få fortsätta vara så att socialsekreteraren kan negligera, säga upp, utesluta information och externa professionellas bedömningar och utsagor när de är av annan åsikt än socialtjänsten.

 

Att diskriminering av utsatta grupper är ett faktum, också i dagens Sverige, torde vara väl dokumenterat inom forskningen. Det är viktigt att allvarliga brister inom socialtjänsten som leder till diskriminering lyfts fram så att konkreta åtgärder kan vidtas. 

I sammanhang där myndigheter fattar beslut rörande långtgående inskränkningar i enskilda människors liv, såsom vid omhändertagande av barn, blir detta extra angeläget. Problematiken med diskriminering belyses bland annat delvis i den nya forskningsrapport som gjorts på uppdrag av Diskriminerings Ombudsmannen (publicerad på DO:s hemsida den 13 december 2021). Här framgår det att skillnader i socialtjänstens insatser på flera områden kan innebära en risk för diskriminering och utgöra ett hinder för individers tillgång till lika rättigheter och möjligheter. I rapporten synliggörs hur den kompetens, de resurser och de förhållningssätt som finns både hos enskilda socialsekreterare och inom socialförvaltningen, kan gynna vissa grupper och missgynna andra. På samma sätt ser undertecknade allvarliga risker med det faktum att det är fritidspolitiker som fattar de formella besluten kring LVU. Idag har vi en ökande andel främlingsfientliga grupper i samhället också hos aktiva inom våra politiska partier. Efter ett samtal med Ulrika Bertilsson vid DO, 2022-03-09, har vi förstått att inga ytterligare medel i dagsläget är avsatta för att åtgärda de brister som den nyligen genomförda forskningen påvisat. Detta är givetvis mycket olyckligt.

Enligt ett reportage i Ekot, Sveriges radio, löper barn till utlandsfödda föräldrar nästan dubbelt så stor risk att tvångsomhändertas av socialtjänsten enligt statistik som Socialstyrelsen och SCB har tagit fram till Ekot. Birgitta Persdotter, lektor i socialt arbete vid Karlstad universitet, säger att det bland annat beror på att socialtjänsten inte når fram med frivilliga insatser i samma utsträckning till utlandsfödda.  Monica Persson, ordförande i föreningen Sveriges socialchefer säger i Ekot: ”Det är klart att det blir skrämmande och se att det blir en fördubbling i spalten för utrikesfödda”;

 

I de fall man upplever sig felaktigt bedömd så har individen rätt att överklaga i domstol men tyvärr har vi ett klart undermåligt rättsskydd i dessa ärenden. Enligt statistik från Domstolsverket finns mycket små möjligheter för den enskilde medborgaren att få rätt gentemot socialtjänsten i LVU ärenden. Siffrorna talar sitt tydliga språk, det är i stort sett omöjligt att få rätt i Förvaltningsrätten (3,1% justerade mål) och Kammarrätten (3,5% justerade mål) samt uppenbart helt omöjligt att få rätt i Högsta förvaltningsrätten (0% justerade mål), siffror och statistik erhållen från Domstolsverket gällande domslut från år 2020. Beaktat att granskningar påvisar stora brister i en hög andel av socialtjänstens LVU-utredningar blir denna statistik mycket skrämmande. Förhållandena kan bero på att domstolen varken har tillräckligt kunskap eller tidsmässigt utrymme att göra omfattande bedömningar så som skulle krävas i dessa ofta komplexa ärenden. De väljer således att helt förlita sig på att socialtjänstens uppgifter är sakliga och opartiska, detta oaktat om externa professionella ger en annan bild. I en demokrati och rättsstat skall domstolen vara opartisk och oberoende från myndigheten, i dessa ärenden kan vi konstatera att motsatsen råder.

 

I vårt arbete möter vi många familjer som har fått sina barn omhändertagna av socialtjänsten. Föräldrar som berättar att de i mötet med socialtjänsten upplever stor maktlöshet. Vi möter inom ramen för vår verksamhet individer med annan etnisk bakgrund, religiös övertygelse och bristande kunskap i svenska språket som kan ofta ha svårt att göra sina röster hörda och bli förstådda på ett rättvist sätt i kontakten med myndigheter. Vi uppfattar att det finns djupa kunskapsbrister inom socialtjänsten rörande kulturella och religiösa uttryck som skiljer sig från den svenska normen. Vi har tagit del av flera akuta omhändertaganden som skett på orimlig grund. Detta har socialtjänsten sedan haft svårt att backa på – då de skulle erkänna att de gjort fel. Det vi inte känner igen oss i har vi svårt att förstå och när vi inte förstår blir vi också mindre empatiska. Detta kommer givetvis också att påverka beslutsprocessen. När det handlar om misstankar kring exempelvis hedersproblematik behöver kompetensen ökas markant. Ordet heder är extremt laddat och vi har sett hur misstankar (utan tydlig grund) kan leda till orimliga åtgärder. I Amanda-kommissionens rapport från 2020 påtalas att brister finns inom socialtjänsten som kan påverka handläggningen i just ärenden där man misstänker hedersproblematik. Vi har sett hur både medveten och omedveten diskriminering förekommer på samtliga nivåer i detta system – socialtjänst, socialnämnd och rättssystem. En familjefar från Afghanistan fick av domaren i Förvaltningsrätten frågan om han var praktiserande muslim. Utifrån detta drogs sedan långtgående och konkret felaktiga slutsatser i domslutet där man menade att det kunde konstateras att barnen befann sig i en farlig hederskontext och att de således skulle vara fortsatt LVU placerade. Föräldrarna i detta ärende har dessutom äldre barn som ej är bortgifta och alla välfungerande i det svenska samhället. Vi kan bara konstatera att det inte spelar någon roll när socialtjänsten inte vill och domstolen inte fungerar självständigt i dessa ärenden.

 

Granskande instans, IVO, måste få ett tydligare uppdrag. Idag har den enskilde medborgaren som upplever sig felaktigt behandlad av socialtjänsten mycket liten möjlighet att få sin sak sakligt prövad av IVO.   Vi  har kunnat konstatera att IVOs inspektörer utan vidare förklaring har förkastat information i gjorda anmälningar från flera, av varandra oberoende både professionella och privata aktörer. IVO ser inte dessa som part i målet, endast socialnämnden är part i målet vid en granskning. Detta gör att den dokumentation som nämnden delger IVO blir till en sanning även om det finns konkreta bevis som kan stärka att socialtjänst/nämnds utsagor är direkt felaktiga och falska. Detta är djupt olyckligt då det försätter den enskilda medborgaren i en total maktlöshet. Vi ser det som ytterst allvarligt då IVO måste kunna bedriva seriösa granskningar som bidrar till att rätt skippas för den enskilde medborgaren. Idag saknas i hög grad autonomi hos aktörer som har som uppgift att bland annat ifrågasätta socialtjänstens handläggning. Detta ser erfarna ombud inom både domstolen, IVO och JO. Upplevelsen är att dessa instanser inte vill se när Socialtjänsten gör felaktiga och osakliga bedömningar, vilket borgar för bristande processer.

 

En hermetiskt tillsluten värld. Vi har förstått att det ofta råder en stark tystnadskultur inom socialtjänsten. Den som uppfattar att saker sköts på ett felaktigt sätt vågar inte larma då det enligt uppgift från flera källor får negativa konsekvenser. Inhyrda konsulter anlitade av socialtjänsten har svårt för att själva larma då de är ekonomiskt beroende av socialtjänsten utifrån behovet av att få fler uppdrag. Här har vi ett flertal exempel på vittnesmål som säger att de inte får förnyade uppdrag om de skulle vara av annan åsikt och uppfattning än den socialtjänsten har kring en familjs situation/problematik. Ytterligare problematiskt är att jour- och familjehem är upphandlade av kommunen/socialtjänsten vilket gör att också de är i en beroendesituation där de inte fritt och utan risk för repressalier kan uttrycka sin uppfattning rörande uppfattade missförhållanden. Att göra sig obekväm innebär således att man inte får fler uppdrag eller riskerar att bli av med det barn som är placerat. Detta betyder att samtliga inblandade i ett pågående LVU ärende till syvende och sist är helt beroende av den enskilda socialsekreterarens (och dess chefers) godtycke och att man inte kan räkna med att dessa individer vågar signalera när saker inte står rätt till.

 

Sekretessen kring dessa ärenden bidrar också till att varken socialtjänstens handläggning eller rättssystemets beslut kan granskas på ett adekvat sätt av media. Att granska våra myndigheter och vårt rättsväsen är en av etablerade mediers viktigaste uppgifter men dessa ärenden är det näst intill omöjligt.  Den enskilde medborgaren blir så inlåst utan möjlighet att göra sin röst hörd. Detta förhållande behöver problematiseras.

 

Att vara öppet ifrågasättande kring socialtjänstens fungerande bestraffas även i den vidare socionomkontexten. På hemsidor där socionomer samlas har vi bevittnat hur de som uttrycker kritik eller påtalar brister kring utredningsförfarandet vid omhändertagandet av barn möts av aggressiva angrepp. Vi ser hur dessa individer då väljer att ta bort sina texter. Reflekterande och nyanserade samtal kring utmaningar i yrket lyser helt och hållet med sin frånvaro i dessa forum.

 

Det behövs ökad tillit till hela systemet kring LVU. För att detta ska vara möjligt behöver utrymmet för godtycklighet inom både socialtjänstens och rättsväsendets utrednings- och beslutssystem måste granskas. Samtliga inblandade aktörer behöver vara beredda att ta sitt ansvar och granska både sig själva och sina processer. En människa som är orolig för att samhället ska ta deras barn, som inte känner sig respekterad, sedd och hörd av myndigheten kommer av naturliga skäl inte att känna tillit. Ansvariga inom socialtjänsten måste vara beredda och ha modet att erkänna också när de har fattat felaktiga beslut. Varje barn som hålls från sina biologiska föräldrar utan rimliga och väl dokumenterade skäl är ett känslomässigt övergrepp som innebär djupa trauman med livslånga konsekvenser. Mänskliga rättigheter såsom likabehandling måste vara vägledande i vår svenska demokrati. Strävan måste vara att verka för ett samhälle där myndigheter tar sitt ansvar och alla medborgares rättigheter till lika behandling respekteras. Bara då kan vägen från misstro och rädsla och mot tillit och öppenhet upprättas.

 

 

Vi har följande förslag för ökad rättssäkert i LVU-ärenden

  • Socialtjänstens BBIC utredningar behöver få markant ökad kvalitet. De måste bygga på vetenskapligt beprövad metodik så att objektivitet kan säkerställas. Saklighet och begränsat tolkningsutrymme är en förutsättning att kunna motarbeta risken för diskriminering. Aktuella socialsekreterare behöver ha ökade teoretiska kunskaper och utredningsinstrument för de utredningar de är ansvariga för.

  • Beslut om akuta omhändertaganden skall ses som just akuta. Det är inte rimligt att uppgifter som framkommer under sådan stress skall ligga till grund för fortsatt placering över flera års tid. I de fall både kulturell och språklig förbistring förekommer är risken för feltolkningar flerfaldigt förhöjd. Seriös omprövning, dvs utredning under lugnare former bör vara ett skall krav. Om föräldrarna önskar bör de ha rätt att begära omprövning hos annan socialsekreterare, på samma sätt som man har rätt till en second opinion inom vården.

  • Socialtjänsten skall ej ha rätt att tvinga föräldrar till erkännanden. Det behövs lagligt stöd som ger föräldrar rätt att kräva seriös utredning av aktuell föräldraförmåga också i pågående LVU ärenden. Det är centralt och skulle minska risken för orimliga låsningar.

  • Vid komplexa LVU-ärenden måste kompetensen vara anpassad och multidisciplinär både inom socialtjänst, nämnd och rättsväsendet.

  • Externa professionellas kompetens och utlåtanden behöver ges tydligt ökad tyngd utifrån kunskap och kvalitet för beslutsfattandet i LVU ärenden. Detta gäller både i domstol och vid granskningar hos IVO och JO.

  • Ansvariga socialsekreterare där myndighetsutövande ingår i tjänsten behöver kunna ställas till svars för fattade beslut på samma sätt som inom sjukvården där man har yrkeslegitimation. Den yrkeslegitimation som socionomer kan erhålla bör vara ett krav för att kunna arbeta med myndighetsutövande arbetsuppgifter inom socialtjänsten.

  • Socialtjänsten behöver ha ökat fokus på att erbjuda kvalitativa stödinsatser i första hand. Barnkonventionens artikel 9 ger barnet rätt till sina föräldrar. Om den inte föreligger omedelbar risk för ett barnets hälsa och säkerhet, men ett omhändertagande övervägs, ska det vara klarlagt att inget annat alternativ än åtskiljande från föräldrarna kan tillgodose barnets bästa.

  • Rättsväsendet behöver frikopplas från de sociala myndigheterna. Domslut skall fattas utifrån barnets bästa och baseras på faktiska dokumenterade omständigheter ej på snedvridna barnutredningar där fakta ej är sakligt underbyggd.

  • Åtgärder behöver vidtas som bidrar till ökad insyn i LVU-ärenden, detta för att missförhållanden ska kunna blottläggas. Familjehem och jourhem samt familjebehandlande konsulter bör tillhandahållas av en oberoende och självständig aktör (myndighet) och ej upphandlas av kommunen själva. Familjehemmet får inte vara i en ekonomisk beroendeställning i relation till aktuell socialtjänst.

  • Brister och/eller rasistiska åsikter inom socialtjänst och domstol som leder till diskriminering på grund av etniskt ursprung eller religiös tillhörighet måste tas på största allvar. Här kan våra nätverk bistå med både kunskap och erfarenhet.

  • Granskande instans, IVO, måste få ett tydligare uppdrag utifrån skyddsvärde. Idag har den enskilde medborgaren som upplever sig felaktigt behandlad av socialtjänsten mycket liten möjlighet att få sin sak seriöst prövad av IVO.

 

 

När ska vi lära oss?

Under 2021 har DN gjort en grundläggande granskning om adopterade barn ”Barn till varje pris”. De ny vuxna barnen har krävt rättigheter att få del av sitt ursprung och sin identitet.

Beslut av socialnämnden byggt på godtyckligt underlag från socialtjänsten kan komma att medföra att barn och unga som idag är omhändertagna enligt LVU med tiden kommer att kräva sina rättigheter till sitt ursprung och sin identitet som nu fråntas dem.  Vem ska då stå till svars för felaktiga beslut fattade av både politiker och rättsväsendet?

bottom of page