top of page

OMHÄNDERTAGNA
Barn och Unga

Michaela Sjögren Cronstedt

Segregation eller integration?

 

Främjas verkligen integrationen när samhällssystemen snarare segregerar människor ekonomiskt och socialt? När stora skillnader skapas i utbildning, arbete och bostad? Eller genom att negativ särbehandling införs? De systemfel som idag finns drabbar både svenska medborgare som hamnat i utanförskap, och människor som har invandrat, liksom deras barn, som ofta är födda i Sverige. Idag marginaliserar välfärdssystemen de redan utsatta. Är de inte längre i första hand till stöd för människorna de är satta att vårda och stödja? Vi, Musketörerna i Rågsved och Projekt Rågsved, ser att de snarare försvårar integrationen än underlättar den. Något måste göras. Vi har förslag.

Situationen: LVU

Under våren 2022 diskuterades omhändertagandet av barn och unga enligt LVU. Det skrevs om ”Oro för ryktesspridning om socialtjänsten i arabiskspråkiga sociala medier” (DN 220208). I dessa ordalag beskrivs en oroande trend där föräldrar hävdar att socialtjänsten ”kidnappat” deras barn och att de inte får dem tillbaka. Socialminister Lena Hallengren uppmärksammade ryktesspridningen och beskrev det som en obehaglig typ av ”desinformation”. Det som kallas för ”ryktesspridning” får till konsekvens att den blir en säkerhetsrisk för Sverige. Vi kommer fram till det helt motsatta. Det är socialtjänsten som utgör en säkerhetsrisk för vårt land. Rättsosäkra och ensidigt vinklade utredningar leder till slut till protester från berörda föräldrar och anhöriga. Då de flesta som demonstrerar har invandrarbakgrund ses de av svenska myndigheter som en säkerhetsrisk då de framför sina klagomål i grupp trots att de efter ansökan fått tillstånd av polismyndigheten. De utövar sin rätt till yttrandefrihet och misstänkliggörs för detta.

 

När Föreningen Sveriges Socialchefer kommenterar ”hatkampanjen” och ”desinformationen” målas bilden upp av att det är politikerna som misslyckats. Inte ett ord om egen självkritik. Inte ens en fundering om varför det är dubbelt så många med invandrarbakgrund som omhändertas enligt LVU och vilka konsekvenser det får.

 

Dokumenterade fel i vissa ärenden, bristande handläggning, beslut och domar visar inte bara på förförståelse och missförstånd utan också på okunskap om hedersrelaterat våld, förtryck och kontroll. Systemet blir rättsosäkert. Det som för ett ärende med svenska föräldrar skulle betecknas som ”socioekonomiska svårigheter och utsatthet” benämns, om föräldrarna kommer från ett islamskt land, automatiskt som ”hedersrelaterat”. Detta även om föräldrarna just lämnat sitt första hemland på grund av att deras barn, särskilt flickor, inte där skulle få växa upp fritt och med mänskliga rättigheter.

 

Blir du som förälder anklagad för något ”hedersrelaterat” – vilka chanser har du då att försvara dig? Närmast inga! Du är helt utlämnad till socialsekreterarens egenmäktiga ordning. Inga oberoende sakkunnigas intyg och bedömningar inhämtade från kända och respekterade institut, psykiatriker, psykologer, socionomer, kuratorer, professorer i sociologi och kultur, och ifrågasättande nämndemän, spelar någon roll. Strikta umgängesbegränsningar införs dessutom, inte sällan för att de omhändertagna barnen ska isoleras helt från sitt språk, sin kulturella identitet och sin familj. Att barnen önskar säga sin mening, bli lyssnade till och tas på allvar tillåter socialtjänsten bara när det passar deras egen uppfattning. Den här tvångsintegreringen är direkta brott mot Konventionen om barnets rättigheter. (Barnkonventionens artikel 8 (identitet), 12 (bli hörd och respekterad), 12 (religion och tro), 20 (hänsyn vid placering till etnisk, religiös, kulturell och språklig bakgrund), 30 (Barn som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, eller som tillhör ett urfolk, har rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion).

 

Samtidsanalys?

Önskan är att vi kunde ta till oss och agera utifrån det som statistik berättar om familjer i ekonomisk utsatthet, om arbetslösheten för människor med invandrarbakgrund, samt barnens icke-godkända skolbetyg som medför att många inte kommer in på gymnasiet. Lägg dessutom till nedlagd social service i våra mest utsatta områden, med få ungdomsgårdar och allt större kostnader för att kunna delta i idrotts- eller annan fritidsverksamhet. Hur ser det demokratiska underskottet ut i dessa områden? Hur många röstar i våra val? Bristen på deltagande borde vara en väckarklocka för politikerna.

 

Enklaver växer fram i det som polisen kallar för ”utsatta områden”. Det är sammanslutningar, ligor och gäng som tar över makten och driver kriminell verksamhet. Hela områden drabbas och enskilda personer blir offer. Många av de unga har invandrarbakgrund, födda i Sverige men med invandrade föräldrar De har växt upp i sammanhang där de fostras utifrån principer som inte alltid är desamma, å ena sidan föräldrarnas och å andra sidan de som förmedlas via förskola, skola och vänner här i Sverige. Mitt emellan skapar de sin egen position, ett slags mellankultur

 

Hur ser samhällets samlade samtidsanalys ut? Den finns inte påstår jag. Alla myndigheter och institutioner har bara sitt eget rör. Egna sugrör. Kraven på samarbete, samordning och samspel finns inte i praktiken. Alla anser sig ha nog med att sköta sitt eget.

 

Hade vi bara tidigt lagt ihop uppgifter, information och statistik hade vi sedan länge förstått att det egentligen enbart var en tidsfråga innan upplopp, bilbränder och skjutningar skulle komma.

 

Det blir märkligt när till och med polisen, och inte ansvariga politiker eller myndigheter, klargör att även förebyggande insatser också måste till för att lösa utanförskapet och våldet. Polisen vet att de kommer in för sent, brottet är då redan begånget.

 

Mitt i allt detta: Hur är det möjligt att ett parti föreslår att det får vara max hälften med ”utomnordisk bakgrund” i utsatta bostadsområden? Eller att ett annat parti får för sig att föreslå att alla unga i utsatta områden i Stockholm ska ADHD-testas eftersom det finns många i våra fängelser som har fått den diagnosen? De tror att upptäckten av fler med diagnosen ska minska rekryteringen till ”de kriminella gängen”. Samtidigt bedriver samma parti nedläggning och nedskärningar av BUPs närvaro och arbete i en situation där köerna är så långa för redan diagnostiserade att ytterligare diagnostiserade knappast kommer att få något stöd allas. Är det verkligen ADHD som är problemet? Vilket spel för gallerierna! Än värre: Vilken människosyn ligger bakom detta resonemang? Visar inte det här utspelet snarare på tydligt rasistiska antydningar? Men vad gör Diskrimineringsombudsmannen?

 

Ett tredje parti är inte sämre. De vill att barn som är två år och finns hemma i sin familj, alltså inte på dagis, ska genomgå språktest. Visar det sig att barnets språkförmåga inte är i nivå ska föräldrarna åläggas att sätta barnen på förskola. Nekar de ska barnet kunna omhändertas.

 

Partierna som föreslår detta tycks arbeta medvetet för att ytterligare förstärka en uppdelning i ”vi och dom”. Skulden för samhällets problem läggs på de redan utsatta, sårbara och utslagna. Inte till dem som har makt att förändra och fördela resurserna annorlunda. Hur kan någon överhuvudtaget kunna tro att detta förbättrar integrationen? Det tycks som om alla menar att integration är en viktig fråga. Märkligt att vi då är beredda att satsa gigantiska belopp på förbifart Stockholm, men inte på integrationen. Varför?

 

Situationen: utanförskapskartan

 

För några år sedan gjorde föreningen Musketörerna i Rågsved och Projekt Rågsved en genomgång av alla de stationer som en person som hamnat i utanförskap och därmed marginaliserats från samhället, en person som inte är ”vi” utan ”dom”, måste passera för att återvända in i samhället (är du utan känd hemvist eller utan myndighetskontakter under några år kan du hamna i ”Obefintlighetsregistret” och måste därför ”återinvandra” i Sverige för att återfå dina medborgerliga rättigheter). Kartläggningen resulterade i Utanförskapskartan! Stockholms T-banesystem räckte inte för att grafiskt visa situationen. Det fick bli Tokyos.

TbanaSpår.png

Ingen människa klarar att själv ta sig genom ens delar av kartans alla stationer. Dessutom tycks dagens hälso- och omsorgssystem förutsätta att allt blir bra om ännu fler formulär fylls i och nya kodningar görs. Priset är allt kortare tid mellan sökande/patient och stöd/vårdgivare. Haveriet är tydligt: Köerna blir längre, många som arbetar i vård och omsorg slutar också kompetenta socialarbetare. Fler vårdsökande får inte den åtgärd de behöver. Administrationen härskar. Folk går under. Dör i många fall.

 

Situationen: Vem tar ansvar?

Om inget görs kommer unga, som nu på felaktiga grunder omhändertas enligt LVU, att i framtiden kräva att samhället ställs till svars. Vi har nu sett att barn som adopterades från utlandet på 1960- och 70-talen nu kräver sin rätt till sin ursprungliga identitet  (vem som var de biologiska föräldrarna, de ursprungliga namnen han eller hon hade och vilken kulturell, religiös eller annan tillhörighet de hade) och att samhället som tillät dessa i vissa fall oegentliga och lagvidriga adoptioner ställs till svars. Men vilka ska då, i framtiden, ställas till svars för de, enligt mig, förmodat felaktiga omhändertagandena? Systemen i sig har inga ansvariga. Bara tjänstemän, nämnder och förvaltningsdomstolar som i sin egen ordning fattar livsavgörande beslut för föräldrar, barn och unga. Det är de utsatta, sårbara och utslagna som också här får betala priset liksom deras familjer. De blir inte bara övergivna, utan också rättslösa.

 

Det finns möjligheter som skulle gynna alla, både enskilda människor, familjer och samhället i stort inklusive myndigheter och institutioner: Ett guidehus.

 

Guidehus

Projekt Rågsved vill vända på perspektivet och istället fråga: Vad är bäst för personen, individen, människan? Hur kan en person få tillgång till sina grundläggande rättigheter på ett mer humant, konstruktivt och, samtidigt, mer kostnadseffektivt sätt för alla?

 

En spelplan måste byggas där huvuddelen av alla aktörer finns på plats och där den enskilda människan och/eller familjen får det stöd och den vägledning de behöver för att kunna bli integrerade. Vi kallar denna spelplan ett GUIDEHUS: en verkstad där det bedrivs ett praktiskt psykosocialt arbete där deltagaren guidas och lotsas in i samhället.

 

GUIDEHUSET ska vara en trygg och vänlig miljö där deltagaren är centrum för en beredningsprocess. Det ska ge ett samordnat och rättssäkert bemötande och arbetsmodellen ska underlätta och effektivisera handläggningen med syfte att stärka den utsatta personens skydd och grundläggande rättigheter.

 

Syftet är att personen ska få berätta sin historia på en plats och inte slussas runt mellan olika myndigheter, instanser och institutioner och behöva upprepa sin livsberättelse, och visa sina dokument om och om igen för fler och fler handläggare. I ett Guidehus finns allt under ett tak. Alla berörda och ansvariga, liksom civila samhällets organisationer. Här sammanställs en gemensam, övergripande problembild, där olika aspekter tas under övervägande, och en gemensam plan på åtgärder, stöd och resurser arbetas fram. Arbetsmodellen effektiviserar handläggningen: den enskilde personen får stöd vid ett och samma bord. Människan får en chans att vara och förbli människa. En deltagare berättade: ”Insatsen är en färskvara. Den måste komma just när jag behövde den. Det gjorde den. Stödet var villkorslöst. Steg för steg. Boende, jobb och jag fick vara delaktig. Jag fick till och med åter kontakt med min dotter. Nu är jag en stolt närvarande morfar. Det gjorde att jag kunde bli människa igen och en aktiv medborgare i samhället och nu kan guida andra på väg till sitt verkliga liv”. Ett Guidehus skulle ge möjlighet för deltagarna att, steg för steg, återerövra sina möjligheter att återkomma in i samhället. Att åter både få bli del av samhället och att kunna engagera sig i sin egen och andras livssituationer. Det är en förändring som behövs och som är till godo för oss alla! 

04-04-2023

bottom of page